Ännu en bok lades till handlingarna igår, denna gång John Greens ”Katherine-teorin”. John Green skrev The fault in our stars (på svenska Förr eller senare exploderar jag) som jag läste för några år sedan men nog aldrig recenserade den gången. Och den var ju bra, så när jag nu snubblade över en av hans andra böcker på en bokrea kändes den som ett givet tillskott i bokkassen till semestern.

Men mja… Jag blev nog aldrig så särskilt road av den här boken. Inte på långa när som med The fault in our stars. Den var enkel och lättläst, vilket spelar en viss roll för böcker man ska läsa på en strand i 42 graders värme, men jag tyckte nog mest att den var pratig och missade rikliga mängder uppenbara mål.

Boken handlar om Colin som är ett ”underbarn” med hög IQ och som därför sedan barnsben drillats av sina föräldrar till att fylla rollen som ”särskilt begåvat barn” och med en framtidspotential som vuxet geni. Nu har Colin gått ut gymnasiet och brottas med insikten om att han faktiskt inte verkar ha full geni-potential, utan ”bara” är en helt vanlig tonåring, förvisso med hög inlärningsförmåga, men också med hela sin identitetsbild byggd kring målet att ”bli geni” – och sina sociala förmågor drabbade av hans livslånga kamp för att nå ”markörer”, dvs utbildningsmål.

Detta är en av de ”uppenbara mål” som jag tycker passerar helt oproblematiserat: Att hans föräldrar drivit honom att utveckla sin identitet kring 10 timmars studier/dag, för att uppnå vissa ”markörer” dvs studiemål, för att detta ska göra underbarnet till ett vuxet geni. Det är föräldrarnas, i synnerhet pappans, ambitioner sonen satts att jaga – till den grad att han vid 17 års ålder inte känner sina egna. Detta lämnas helt oproblematiserat, trots att boken handlar just om hur Colin gått vilse i sig själv och blivit alltmer deprimerad över att han kanske inte är något ”geni” trots allt.

I Greens gestaltning är dock alla ungdomar rappa i käften och med en naturlig frimodighet – även om de råkar ha levt med ett mycket begränsat socialt liv. Hur nu det skulle ha gått till. För mig blir det lite för optimistiskt – ett barn som studerat 10 timmar om dagen sedan 4 års ålder och helt identifierar sig som ett ”underbarn”med siktet inställt på att bli ett ”geni”, identifierar sig som ensam, med bara en enda vän – som råkar vara en stor, varm och übersocial humorist som fattar tycke för den ständigt studerande Colin – men ändå hunnit ta sig genom en linje på 19 flickvänner vid 17 års ålder, samtliga med namnet Katherine…?

Förlåt, jag vet att jag är en hopplös kritiker, men jag lyckas inte med bästa vilja i världen hitta någon trovärdighet i det där. Och då talar jag ändå som en person som identifierar mig en hel del med Colin – förmågan att använda viljestyrka till att gå mot mål och fokusera. Men det kanske är just därför jag blir kritisk – jag vet att myntet har två sidor, medan Green försöker skildra det med bara en.

Man känner igen Greens karaktärer, det hurtfriska, humoristiska men samtidigt filosofiska. Kids som tänker ett steg längre, djupare. Jag gillar det. I The fault in our stars tolkade jag som en del av den galghumor som krävs för att leva och vara ung med kronisk cancer som en skugga över allt man gör. Här känner jag mest att karaktärerna är lite för mycket karbonkopior av den andra boken – att de gestaltar författarens karaktär snarare än sina egna.

(Vilket vid närmare eftertanke gör att Green påminner oroväckande mycket om Colins pappa.)

Nåja, en lättläst och både fysiskt och mentalt lättviktig strandbok – jag dog inte av leda och jag kom igenom den med viss behållning. Om Simma med de drunknade fick tre kluvna stjärnor måste jag åtminstone ge den här boken tre tvärsäkra och glänsande.

Under Katherine-teorin i bilden skymtar boken som ska få följa med till stranden idag: Det måste vara här av Maggie O’Farrell, som jag bara läst en bok av tidigare: Bara Alice, som jag läste på flyget mellan Stockholm och London 2001 då jag veckopendlade mellan jobb och man. Tårarna rann när jag läste slutet och brydde mig inte ens om att medpassagerarna tittade en smula underligt på mig. Högt ställda förväntningar? Moi..?

***

(Det går onekligen lite trögt med läsandet den här semestern, men främst därför att jag måste prioritera en del kurslitteratur för att ha en sportmössa att hålla tempot med 100 % jobb och 50 % plugg ett år till. Det är helt okej, jag läser ju trots allt en utbildning jag verkligen gillar och brinner för – men jag måste säga att jag tycker litteratururvalet för hösten lämnar en hel del övrigt att önska. Men de böckerna ska få ett eget inlägg, när jag hunnit bilda mig en ordentlig uppfattning om alla.)