För flera veckor sedan fick jag en räkning för webbhotellet den här bloggen ligger på. Den var på nästan 1000:- och jag räknade snabbt ut att med det senaste årets postningsfrekvens kostar varje inlägg 80 kronor, bara i hotellavgift. Så frågan uppstod: Är det värt så mycket pengar, eller inte?

Under några dagar funderade jag på om jag skulle betala eller helt enkelt, mal endlich, lägga ner bloggen. Tillfrågade i bekantskapskretsen tyckte att ”jo, men det är klart att du ska ha den kvar”, några för att bloggen är trevlig att läsa, andra med hänvisning till ”det fria ordet”.

Hm.

Till slut betalade jag räkningen mest för att sista betalningsdatum närmade sig fortare än jag närmade mig någon slags beslutsamhet. Jag var ganska klar över att 12 stycken 80-kronorsinlägg per år inte känns försvarbart, vare sig ekonomiskt eller på något annat sätt.

Men någonstans i mig finns ju ändå en ”vilja att vilja” blogga igen. En längtan tillbaka till skrivlusten och flödet jag hade förr.

***

För många år sedan stämde jag högt och hjärtligt med i kören om sociala medier som världens intellektuella och ideologiska frälsning. Gick all in och trodde verkligen att det här var Svaret, oavsett vad frågan var. Sociala medier var verklighetens 42*, varken mer eller mindre. (*Referens: Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. För den som till äventyrs inte känner till att 42 är svaret på Livet, universum och allting.)

Och sociala medier har verkligen förändrat världen. Utan sociala medier skulle smarta telefoner inte vara hälften så intressanta som de nu är – enbart möjligheten att betala räkningar på bussen skulle inte vara tillräckligt för att få folk att betala 8000 för en telefon och lika mycket till för en surfplatta med liknande gränssnitt i en något större skärm. ”Rational man” är en myt, vi funkar inte så.

Ge oss däremot möjlighet att se vad Fia i parallellklassen på gymnasiet åt till frukost idag, eller att hjärtmarkera en aldrig sinande ström av söta hundbilder/filmklipp när vi hålögda åker hem från jobbet om eftermiddagarna, så blir det liv i liket, och fritt blås i plånböckerna.

(Missförstå mig inte nu – jag är själv en ohejdbar frukostinstagrammare och uppskattar med stor kärlek att ha vänner som delar söta hundklipp när jag som bäst behöver dem.)

Det är inte storheten i sociala medier-revolutionen jag vänder mig mot – jag har ögon i skallen och är fullt kapabel att se att världen gått vidare sedan webben blev social i vid mening. Men den ideologiska riktningen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Klickbetesdramaturgi, kvantitet över kvalitet – herregud är det ens någon som känner igen en bra text längre? (Se för övrigt även mitt förra inlägg, bokrecensionen av Simma med de drunknade) – och ett öronbedövande brus av existentiell längtan att bli sedd, att skapa sig själv genom likes, views och followers. Vår tids självförverkligande är kvantifierat.

(Jag lovade mig själv att inte fastna i min gamla vanliga sociala medier-rant. Oops.)

Och nej, det är inte dit jag vill.

***

Men då kan man ju fråga sig vad jag prompt ska ha ut texterna på webben för, om jag nu inte gillar sociala medie-normatiken och allt som följer med den? Kan jag inte bara skaffa mig en bok att skriva i? Eller öppna ett worddokument…?

Grejen är att JAG gillar att ha mina texter tillgängliga och sökbara på webben.

Jag tänker rätt ofta: ”Men vänta nu – har inte jag skrivit om det där?” En sökning i bloggen, och visst tusan har jag det, där ligger det ju. I en anteckningsbok eller worddokument skulle jag aldrig hitta det. Flera år gamla tankar och reflektioner, redo att tas upp igen om jag vill, vändas och vridas på på nytt, med de perspektiv jag har nu. 15 års bloggande, varav sju på den här adressen. Jag kan inte bara lägga ner och trycka på ”Delete”.

Problemet har uppstått när jag gett mig på att försöka målgruppsanpassa, följa sociala medierkoden. ”Att skriva på webben är att skriva för publik” hette en kurs jag gick en gång. Och jag försökte verkligen – hey, jag kan ju skriva. Men det var där jag tyckte att bloggandet förlorade en dimension för mig själv – det där som egentligen var grejen med att blogga från början: Att jag faktiskt kunde skriva och brodera ut mina tankar precis hur jag ville; utan regler, utan anpassning, utan utvärdering och resultatkrav. Den där friheten. Det är den jag saknar – den jag vill tillbaka till, och som utgör värdet jag betalar min webbhotellavgift för.

Läser just nu en kursbok till höstens kurs i affärsstrategi. Ett nyckelkoncept i boken är att värde inte är något företaget ensamt gör och levererar. Det synsättet hör till det industriella, numera förlegade, paradigmet. Värde samskapas i ett komplext system av leverantörer, produkter och tjänster – och med utgångspunkt i kundens värdeprocess. Det vill säga: utgångspunkten är vad slutanvändaren själv kan göra med produkten/tjänsten.

För många är värdet av att använda sociala medier att det utgör en effektiv megafon, en möjlighet att bli sedd och hörd, skapa sig en identitet, kanske tjäna sig en hacka eller sju. Det är de kunderna som står för ”vidden” i strategin.

För egen del tänker jag på The Long Tail – teorin som var så i ropet för några år sedan, om att extremt nischade produkter kan finna sin marknad genom webben och de sociala nätverk som växer fram där. Mitt värde ligger i att vara en liten liten prick längst ut på den där svanstippen.

När NASA skickade upp rymdsonderna Voyager I och II på 70-talet, var de försedda med varsin LP-skiva av guld, innehållande bilder och ljud som beskriver livet på jorden.  Wikipedia beskriver skivorna som ”ett slags flaskpost till andra former av intelligent liv i universum” men också att skivorna nog mer ska ”ses som en symbolhandling än ett seriöst försök att komma i kontakt med utomjordiskt liv” med tanke på att två små sonder i rymden har rätt risiga odds att faktiskt finna (eller bli funna av) intelligent liv i rymden.

Där någonstans känner jag igen mig. Eller, där någonstans vill jag placera min ”bloggstrategi”: Syftet, och det egentliga värdet, utgörs av min frihet att skriva, utan regler och mottagaranpassning. Dit näsan pekar, mina egna verbala flavour-of-the-day. Det finns så många plattformar för att få spridning på texter gjorda och anpassade för konsumtion – just den här plattformen kan gott få vara min egen.

Utöver det utgör bloggen mest en symbolhandling för att en dag kanske, mot alla odds, finna någon obskyr prick där ute, som roas och fascineras av samma saker som jag.

En liten, liten prick längst ut på svanstippen, som sagt.

***

Så. Nu har jag den här bloggen i åtminstone ett år till, med en ambition att hitta tillbaka till den där skrivlusten – ”värdeprocessen” – som en gång var min egen, men som jag tappade bort längs vägen. Det här blir en plats för det ofärdiga, det pågående – lösa trådar i en färgsprakande bildväv utan tydligt motiv. Trådar från en tid till en annan, teman som får komma igen och mönster som kanske – eller kanske inte – blir tydliga till slut.

En blogg som skrivs för skrivandets skull, för frihetens och skrivglädjens och skribentens eget höga nöjes skull. Samt möjligen som en symbolhandling. Och sådana ska ju som bekant aldrig underskattas.