Så är den alltså här: Dag 1 av 100. Mina sista dagar som bloggare? Kanske. Det vore inte det värsta som kunde hända. En god vän sa för flera år sedan att han hade haft några kreativa år, men att nu var de över och det var gott så. Jag förstod inte. Vadå ”över”? Idag förstår jag – åtminstone på något plan. Jag hoppas att kreativiteten ska ha en plats i livet även framöver, men jag förstår också att världen inte går under om jag måste prioritera ner den ett tag.

(Jag vet, jag blir själv förvånad över mina ord. Men där står jag idag. Uppenbarligen.)

Hur som helst – Blogg 100, nu kör vi alltså. Jag hade tänkt inleda med en text om varför jag vill göra det här, vad det är med bloggandet som jag saknar och vill försöka hitta tillbaka till. Men jag insåg att jag redan skrivit – och du har redan läst – den texten flera gånger om redan. Du vet den där om att jag inte ger ett vitten för sociala medier och content och min ”relevans som varumärke” och allt sådant trams; den där jag förklarar att jag skriver för min egen skull, för processen att skriva och förhålla mig till mina egna tankar. Att det händer något i mig när jag tar mig tid att processa tankar, reflektera djupare än jag hinner när jag ständigt är på språng, och att jag tycker om när det där händer. Den texten. Jag väljer att bespara dig ännu en repris, har du läst här tidigare har du hört den förut.

Blogg 100 inleds idag för att det är den 1 mars och det brukar börja då. Men i min värld är det ett trevligt sammanträffande att även den kristna fastan inleds idag. Jag är ingen churchgoer, men jag värderar min andliga dimension och bekymrar mig över vad sekulariseringen gör med oss människor. Jag har ingenting emot att kyrkornas roll (och framförallt inflytande) tonas ner, där hejar jag på utvecklingen lika mycket som någon annan. Men jag tror att människor utan andlighet utvecklar en skevhet som vi inte riktigt kan hantera. 

Och just fastan är något jag experimenterat med ibland – flera gånger i bloggsammanhang. Principen att avstå konsumtion eller slentrian för att skapa utrymme för något annat, för det andliga, tilltalar mig. Därför tycker jag om att blogg100 startar samma dag som fastan inleds. 

Jag kommer att behöva avstå saker för att kunna delta i utmaningen. Jag är ännu inte riktigt klar över hur jag ska göra. Min plan är att fokusera på dagarna, inte inläggen. Det kommer inte att bli 100 inlägg under den här perioden – så mycket är jag redan säker på. Jag har inte tillräckligt att avstå för att det ska rymmas. Jag skulle i så fall behöva avstå mina studier, och det är jag inte beredd att göra. Men okej. Jag är med – med det jag har. 100 dagar då bloggen får liv igen, en plats i livet. Men om det blir 20 inlägg eller 50 eller 70 under mina 100 dagar? Det har jag faktiskt ingen aning om. Vi får se.