Det värsta jag vet är när det känns som att hjärnan har stannat, eller går på tomgång utan att något egentligen händer. När man går på rutin och hjulen bara snurrar, fast hamstern är död och hissen har stannat en bra bit under vindsvåningen. Mentalt tunnelseende. Det är lite där jag är, den här hösten. Nog för att jag lär mig nytt hela tiden, men alltid på ett praktiskt doing-plan, till det associativa och reflekterande planet når jag aldrig. Jag kan ta mig tid för reflektion, men när jag väl gör det sitter jag där och stirrar i min tunnel och ser just ingenting.
Lite förvånad blir jag. Jag trodde nog att reflektion var second nature för mig, inte något som kan försvinna, bara sådär. Å andra sidan – jag skriver ju faktiskt den här texten just nu, så helt borta är den väl reflektionsförmågan inte heller. Så vad är det som saknas? Vari består tunnelkänslan…?
Jag tänker att den kanske består av brist på intryck. Allt är output, ingenting kommer in – förutom de rena ingredienserna för det som ska produceras. Men allt det andra då?
Jag tittade på ett TED-föredrag häromdagen, kanske lite i jakt på det där ogripbara ”andra” som kanske ändå är lite viktigt. Performancekonstnären Marina Abramovic kanske är mest känd för en bredare allmänhet genom det virala klipp som seglade runt på Facebook för en tid sedan. Det handlade om en av hennes installationer, där hon satt framför en tom stol och människor fick komma och sätta sig mittemot. Två främlingar som ser varann i ögonen en stund; inte ett ögonkast, vilket kan vara starkt nog ibland, utan en stund. En minut, två minuter. När såg du någon i ögonen i två minuter senast…?
Jag lyssnar på hennes föredrag, som handlar om substansen i den flyktiga, immateriella konsten – performancekonsten som det heter – och fastnar bland annat för citatet: ”There’s nothing wrong with technology, there’s something wrong with our approach to technology”.
Och jag tänker att det där sammanfattar hela samtiden. Vi går all-in på teknologi som egentligen är ett verktyg och ingenting mer, som aldrig kan bli mer än vad vi gör med det – men sen blir det ingenting mer. Det är lite som med ett barn som tjatat till sig en uppdragbar (eller elektronisk, gubevars) leksak, bara för att upptäcka att den inte gör SÅ himla mycket och egentligen är rätt värdelös att leka med. Skillnaden är att ungar märker sånt rätt snabbt, medan vi vuxna inte riktigt kan erkänna att den nya, dyra prylen inte är så kul som vi hade trott, eller att vi inte riktigt har fantasi nog att göra något riktigt kul med den. Så vi sitter där och glor på den, uppdaterar Facebookflödet och intalar oss att vi har jättekul. Att säga något annat är ju att vara en hopplös bakåtsträvare, och det vill man ju inte bli stämplad med precis.
Att påpeka det simpla faktumet att kejsaren är naken och att vi alla sitter och stirrar på en mekanisk apa vi sen länge egentligen är rätt trötta på, och mest stirrar på för att vi inte kommer på något bättre, rubbar cirklar för hela vår omgivning, hela samtiden. Inte undra på att det tar hus i helvete.
En av kursböckerna till kursen jag går nu är Erwing Goffmans Jaget och maskerna. Goffman beskriver där det sociala samspelet som ett skådespel där vi alla spelar roller i förhållande till varandra, antingen som medspelare eller som publik. Som skådespelare är vi alla måna om att ”the show must go on” och därför sufflerar vi och täcker upp för varandra, om någon i vår omgivning verkar ha glömt sitt korrekta, normativa manus. Om pjäsen fallerar, om själva skådespeleriets förutsättningar i form av sociala normer inte upprätthålls, då faller allt – för oss alla. Egentligen är det bara det sociala utanpåverket som faller, men det är illa nog. Vi har alla mycket investerat in det sociala kittet. Vår sociala status, våra internaliserade normer, allt vi lärt och putsat på och förfinat under vår uppväxt och insocialisering i samhället. Vem är avvikaren att komma och ta allt det ifrån oss genom att komma och påstå att kejsaren är naken? Vafalls??
Jag håller inte i varje detalj med om skådespelsmetaforen i Goffmans resonemang, men just det där tycker jag är så fascinerande. Hur vi gemensamt lappar och lagar i den sociala väven, hjälps åt att fylla ut när någon ”medskådespelare” inte riktigt lyckas göra ett övertygande framförande – eftersom det ligger i allas intresse att upprätthålla spelet. The show must go on.
Och just där kommer jag tillbaka till Marina Abramovics föredrag – och till konsten rent allmänt. Jag har tidigare, för ganska länge sedan, varit inne på konstens uppgift att rubba cirklar och vara obekväm, ställa frågor vi själva inte ser att ställa, eftersom vi är så upptagna med att upprätthålla vårt spel och beundra kejsarens nya kläder. Konsten måste vara det som visar det vi ”glömmer” att se, fast vi har det rakt framför ögonen. Om det så bara handlar om att visa intensiteten i att se en främling i ögonen i två minuter.