Det händer inte så ofta längre, men så fort saker kör ihop sig är sömnen det första som går åt fanders. Jaja, det är det för de flesta så det är knappast något jag är unik med. Sömn är känsliga grejer. Idiotiskt nog, får man säga – för är det någon gång man verkligen behöver sova så är det ju när man är stressad. Men icke. När tiden för återhämtning på ett eller annat sätt uteblivit, ja då ger kroppen sig till att begränsa återhämningen ännu mer genom att stissa upp sig och vakna mitt i natten. Inte det smartaste draget precis.

Nästa grej som händer är att roliga grejer slutar vara roliga. Åh nej, krokikurs imorgon – måste jag verkligen gå på den…? Och Helsingborgsresan jag sett fram emot sedan i oktober – jag pallar inte! För att inte tala om att gå på nöjespark med barnen imorgon… Den övningen tornar upp sig som ett oöverstigligt berg, och jag vill bara komma på en ursäkt att få slippa undan. Är jag inte liiite snuvig ändå…? (Nej. Inte det minsta. Inte ens när jag är nyvaken mitt i natten.)

Fast värst av allt ändå är att hjärnan bara funkar helt ytligt. Det blir omöjligt att tänka något djupare eller mer komplext än på det allra yttersta lagret av måsten man har omkring sig. Min psykologilärare visade under föreläsningen om stress en bild på Hulken och sa att ”såhär blir vi när vi är stressade: Starka, ilskna och ganska dumma i huvudet”. Jag tror hon har en poäng där faktiskt.

I mitt fall handlar stressen just nu inte om värre saker än den kvardröjande mattheten efter den intensiva målarveckan i huset, följd av 100 mils bilkörning (jag kör ju normalt inte så långa sträckor), två dagar hos svärmor (I’ll say no more…) och två späckade föreläsningspass – samt, icke att förglömma, det formidabla tvättkaos jag hade med mig hem efter en dryg vecka i kappsäck. 

Och så finns det förstås förstås en slags lågintensivt gnagande stress över att jag faktiskt är i färd med att flytta hem. På allvar. Klockan tickar och kalenderbladen flyger. Fyra månader nu – och de går fort.

Missförstå mig inte nu, det är inte det att jag tror att jag ska ångra mig – inte egentligen. (Fast det lär nog komma tillfällen, i synnerhet mycket tidiga morgnar på bussen till jobbet, då jag kommer tänka längtansfyllda tankar till mina heldagar på gymmet/spaet här…!) Men att längta hem har varit en så enkel väg ut, rent mentalt, när livet här på ett eller annat sätt har skavt eller känts avigt. I takt med att flytten kommer allt närmare blir det uppenbart att ”flytta hem” också är en komplicerad sak – omöjlig att förutsäga, och lika mycket på gott och ont som allt annat. 

ALLT är ju både och – det hör till. Men saker som bara är tankekonstruktioner – i synnerhet när de är konstruerade av en längtan bort från en verklighet som skaver någonstans – tenderar bli ganska endimensionella och onyanserat positiva. Jag tror att det är rätt mänskligt.

Men nu är det alltså detta som är – eller i alla fall är på väg att bli – verklighet. 

Insidan av huset är målad – fräsch och fin och redo för oss. Och för utsidan av huset håller vi som bäst på att förhandla med en målare så att det också blir klart under sommaren. Skolplacering för barnen är klart och de ser fram emot att börja i den stora skolan med många barn – och framför allt ser de fram emot att bo på en gata där de i princip kan ringa på vilken dörr som helst och kolla om nån har lust att komma ut och spela lite boll. Eller nåt. 

Och jag är väldigt redo att börja jobba igen – det ska bli roligt. Plugga på distans har också varit roligt – fantastiskt på många sätt – men det funkar inte som heltidssysselsättning hur länge som helst, det är bara att konstatera. 

***

Nu börjar fåglarna vakna utanför och jag ska försöka få en timmes sömn till innan reveljen går för en fredag med krokikurs och nöjesfält. Wish me luck…