Krasch! Boom! Bang!

Eller nåt sånt. Det var visst inte någon dunbolstrad mjuklandning att återvända till icke-hemmet i det som fortfarande på många sätt känns som Läskiglandet, efter en sommar som förvisso inneburit ett flängande och farande mellan semesterorterna, men samtidigt varit ett resande till platser som på olika sätt är det ”hemma” vi (åtminstone jag) saknar här.

Tillbaka på ruta ett? Jösses nej, det hoppas jag verkligen inte. Men luften gick visst ur, utan att jag riktigt märkte hur. Jag tror att en time-out kommer att smyga sig in i mitt cyberliv ett tag. Facebook orkar jag antagligen med ändå, möjligen twitter – men kloka, genomtänkta och välskrivna blogginlägg tror jag kommer att låta vänta på sig ett litet tag.

***

Jag är ensam hemma och har till slut fått barnen i säng. TV är ju inte mitt kvällsnöje direkt (i synnerhet inte sedan flytten), men nu sätter jag på den ändå – för sällskaps skull. En feelgood-rulle vill jag ha, en sådan där film som är som en mjuk fleecefilt att vira in sig i. Jag bläddrar på dvd-spelarens hårddisk och fastnar för – Eurovision Song Contest 2009.

Jag vet. Jag är en djupt störd människa. 🙂