Helt plötsligt, nästan utan att man vet ordet av, har man skickat in det där som man jobbat med så länge. #uppsatskoma:t, opponeringssvettats och kompletteringskräkts över.

Med en rungande antiklimax bestämde jag mig helt sonika för att rapportskrället fick vara klart. Med två dagar till godo den här gången.

Visst skulle jag kunna göra mer. Skriva om avsnitt. Lägga till saker i analysen (särskilt idag, då jag roat mig med att skriva in beslutstexter för hand, eftersom det blev snyggare och troligen gick fortare än att få min skraltiga skanner att prestera något presentabelt, har jag hittat mängder av saker i texterna som jag inte fått med), putsa, pyssla och fixa.

Men näeh. Nu får det vara bra. ”Good enough”. Damn right.

Men betyder det att…?
Är det verkligen…?
Kan det vara…?
Är det alltså… sommarlov nu?