Om vi tänker att alla de där små tankarna som flyger förbi ibland under en dag är som fjärilar… Ja, fjärilar blir bra. Färglada, lite spännande och mystiska sådär. De flyger omkring på ett sorglöst vis, och sällan fortare än att man skulle kunna fånga dem. Om man försökte.

Jag var duktigare på att fånga fjärilar förut, för några år sedan. Jag vill inte tro på att det är för att jag blivit gammal, stel och slö, som jag blivit sämre på att fånga tankefjärilar. Hellre erkänner jag att jag blivit en smula lat.

Lathet kan övervinnas. Ålder är det värre med.

Medan jag sitter med textanalyser och kognitiva läsmönster upp över öronen, flyger fjärilarna förbi – nästan lite retsamt. ”Haha! Du kan inte ta mig!” ropar de i förbifarten.

De är inte så många som de var förr. Jag tror att det hänger ihop med att jag inte jagar fatt i dem lika ofta som jag brukade göra då. Då var de ständigt närvarande, som en hel svärm kring huvudet. På gott och ont, men mest gott. För man vet aldrig när man behöver en fjäril, en idé, en tanke – i sina textanalyser och kognitiva läsmönster. Protokoll, projektplaner och webbtexter. Något färgglatt, något som flyger.

Jag tänker att om jag bara börjar följa dem igen, jaga dem, leka med dem och samla dem igen, då kommer de också att bli fler igen. Då kommer jag att få min svärm kring huvudet igen.

Det är i skrivandet de bor, mina fjärilar. I bloggandet, trot eller ej. En symbiotisk bostad är det. Ju mer jag skriver, desto fler fjärilar. Ju fler fjärilar, desto mer skriver jag. Och så vidare. Efter hand som fjärilarna drar sig undan, tröttnar och hittar roligare ängar att flyga över än mina tysta, oskrivna rum, blir rummen också tystare – alltmer oskrivna.

Så. Vad gör man?
Vad gör man när man saknar sina fjärilar, sitt fria tänkande, sina färgglada, sorglöst fladdrande idéer?

Man jagar fram dem förstås. Och det finns bara ett sätt.

Man skriver.

#2