Det känns inte som om jag varit i Sverige i helgen, det gick för fort och var för hektiskt inrutat för att jag skulle hinna ta in någon ”Sverigekänsla”. Men eftersom jag helt klart har befunnit mig på Linnéuniversitetets campus Teleborg i Växjö, så måste jag ju trots allt ha varit i Sverige, trots allt.

(För er andra som hyser nostalgiska känslor för universitetsstudier i Växjö, kan jag meddela följande:

• Olympen heter inte längre Olympen utan Restaurang Kristina. Amäh…!
• De har inga tonfiskmackor längre!
• Och jag tror banne mig att helgens upprop ägde rum i samma lokal som Informationslinjens förväntansfulla studenter ropades upp en septembermorgon nådens år 1992. Möjligen salen bredvid, men… Nej, jag tror att det var samma.)

Jag valde min språkpolis-tröja som ”dagens outfit” inför introduktionsträffen. Jag menar, om man nu äger en sådan och någon gång ska använda den, måste det ju rimligtvis vara på en introduktion till Språkrådgivning och textvård. Annars var känslan – till min ohöljda glädje, givetvis – mer nördig än polisiär. Särskilt från lärarnas sida, vilket gladde mig ännu mer. Nördiga lärare är det bästa jag vet!

Från kurskamrathåll höjde jag mest ögonbrynen åt kommentarer såsom ”Oj, går kursen på halvfart?” och ”Oj, är kursen inte slut till jul?”.

(I dessa tider av förfasanden kring ”dagens förflackade ungdom”, kan jag tillägga att kommentarerna fälldes av den s.k. mogna ungdomen – ålderssnäppet över mig, rent av. De yngre ungdomarna i gruppen verkade ha koll på sitt.)

Jag kände mig överhuvudtaget oerhört rutinerad, som redan varit inne och inspekterat skolans lärplattform (och möjligen fnyst en smula åt den, då jag som projektarbete i en tidigare kurs analyserade och designade om en sådan plattform till en användbar variant – man blir som lite skadad…), letat upp var saker och ting ligger, skrivit ut relevanta dokument samt – hör och häpna – införskaffat kurslitteraturen. Värsta distanspluggninjan!

Nej, allvarligt: Kursgruppen består av en högst brokig skara på 17 personer, varav de allra flesta journalister. Det är nästan så att jag önskar att det vore mer ”riktiga” språkvetare, att lära språknördigheter av. Vad jag minns har vi en språkvetare och en översättare, en frilansande pastor, ett par kommunikatörer – och resten journalister. Åldrarna är relativt väl spridda mellan 20-nånting och 40-nånting. Mest kvinnor, vilket var väntat – men det var åtminstone tre eller fyra män i gruppen, så helt ensidigt är det inte på den punkten heller.

Efter föreläsningen åkte jag hem (till svärmor, om vi nu ska vara petnoga) och plöjde de första tre kapitlen i kursboken i språksociologi – ett ämne som oanat fått mitt eget nördiga hjärta att bulta både hårt och ystert. Om hur språk och samhälle flätas samman och smälter ihop, så att de båda påverkar varandra utan att man riktigt kan skilja dem åt – men samtidigt är en maktfaktor, givetvis. Makt finns ju alltid med i bilden när det handlar om samhällen, precis som språket alltid finns med. Fruktansvärt intressant, förstås.

Så… Jo, man får nog säga att det var en rätt lyckad kursstart, faktiskt. Ska bli kul det här!