Inför sommaren dammade jag av diverse kortlekar, Fiaspel och tja – Yatzi-spelet. Barnen visade sig vara värsta korthajarna – åtminstone så länge vi spelar ”Finns i sjön”. Yatzi däremot var nytt för båda.

Men spelet i sig var inte alls nytt. Tvärtom – det har hängt med ett bra tag. När jag öppnade asken – förseglad med ett gummiband så uttänjt att det gick två varv runt asken och så gammalt och fnösktorrt att det smulades sönder när jag lossade det – låg ett halvifyllt block där, som om det aldrig gjort annat.

Nostalgismockan tog rakt i solar plexus.

B och E är min mormor och morfar, båda borta sedan många år. Men Yatzit är deras – och blocket… Ja, det måste helt enkelt vara det sista blocket i en lång, LÅNG rad fullskrivna block. De spelade varje kväll. Med whiskypinne och en skål ”mormors blandning” – russin och jordnötter.

Mormor fnissade alltid som en busig flicka åt den där whiskypinnen, skuldmedvetet fast med en särskild glimt i ögat, som att hon tyckte att det var bra syndigt att dricka whisky sådär till vardags, men att det var just det som var det fina i kråksången.

Minnet får mig att le. Lilla mormor.

Jag passade på att köpa ett nytt, rent Yatzi-block när vi var i Sverige. Mormors och morfars block har jag lagt undan. Det är deras.

Men jag blev glad av att se det.