Men hej på dej lilla vän, var kom du ifrån månntro…? För inte var det väl jag som…? Eller?

Jo, faktiskt så kom jag till skott till slut. På impuls klev benen av tåget en station tidigare än jag tänkt mig igår, och slank in i en kamerabutik jag faktiskt aldrig varit i förut. Och innan jag visste ordet av, stod jag där och förhandlade – på tyska – om inbytesobjektiv och listpriser och konkurrenters priser, både online och i stan.

Eftersom jag var där på ren impuls hade jag inte med mig objektiven jag ville byta in, utan fick gå tillbaka idag. Försäljaren var en ung herr Schmitt, som var oerhört hjälpsam och tillmötesgående – men möjligen en smula ny på jobbet, för han måste gå och fråga sin chef om nästan allt jag sa. Och jag hade jag satt mig i sinnet att utmana min tyska med att pruta så långt jag kunde, så stackarn fick springa till chefen många gånger…!

Men nej, jag fulprutade inte och var inte någon ”jobbig kund”. Efter avslutad affär tror jag att alla inblandade var nöjda och glada – killen hade troligen gjort sin första större försäljning (en systemkamera med dubbla kit-objektiv, samt en värsting till fast 35-millimetersoptik – jag hoppas killen får provision!) och jag hade fått sammanlagt €250 i rabatt och inbytespeng för de tre skräpobjektiv jag lämnade ifrån mig…!

Fast nu efteråt kommer ångesten krypande i alla fall. Herregud, vad har jag gjort? Tänk om jag inte blir nöjd med den nu. Tänk om jag ångrar mig. Tänk om den faktiskt inte är ett dugg bättre än min fåniga kompaktkamera som jag aldrig gillat. Tänk om…

Nåväl. Det är säkert bara nerverna som spökar. (Och lite Jante. ”Vad ska jag med en dyr kamera till – jag blir väl inte bättre fotograf för det, vad inbillar jag mig egentligen?” Och sånt.) 

Imorgon ska jag testa på allvar i alla fall. Yay!

***

Och ja, det där är en systemkamera. En riktig. De behöver faktiskt inte vara större nuförtiden. Det är som de säger – size doesn’t matter.