Den här filmen är inte ny, fast jag hade inte sett just denna – bara föregångaren som finns här – men jag tycker att den här gott tål att påminnas om.

Förutom att filmerna har viktiga budskap som handlar om vår värld och vår människosyn och vår (ja, faktiskt – allas vår) framtid och bara av det skälet är värda fem minuter av din tid, så är jag så fascinerad av hur så enkla animationer kan bli så starka. Det är streckgubbar, animerade ikoner – men de går rakt in i hjärtat ändå.

Starkast för mig är sekvensen med flickan som springer med sitt barn, och den för mig tillbaka till en av mina första dagar i Manila, december 1994. Jag besökte en barnmission som en slags korttidsvolontär. Första gången jag följde med missionsgruppen ut, åkte vi till en park nära ett område där det fanns många lyxhotell för turister. Företrädesvis manliga, ensamresande turister.

I parken mötte vi flickor precis som den där springande ikonen, magra och blyga flickor med hästsvans – och svällande gravida magar.  Kring den lilla gruppen med flickor lekte nästa generation – flickornas barn,  försumbart yngre än sina mammor.

Jag var själv 21 år, kände mig långt ifrån vuxen – men här stod jag inför en grupp barn, många år yngre än vad jag var – men med egna barn, och oändligt långt ifrån sin egen barndom. Det var omöjligt att förstå, eller hantera.