Idag tog jag första steget mot att släcka ner den här bloggen. Eller, vad den nu borde kallas – jag tror inte att den uppfyller kraven för att klassas som blogg, med enstaka, håglösa inlägg per år.

Det jag ska göra är att tanka ner innehållet för egen del, framför allt åren i Hamburg känns som en viktig del av min historia som jag givetvis inte vill bli av med. Men det är för min del. Som ”socialt medium” betraktad, har den här bloggen redan varit död i många år. Den har inga läsare, ingen interaktion och den uppdateras max ett par gånger per år. Det har blivit dags för mig att avsluta livsuppehållande åtgärder och låta patienten dö i frid.

Det som dör ger plats för annat, tänker jag också. Jag är inte helt säker på vad, men tänker att det sannolikt ger sig. Lusten att skriva finns kvar, att återuppliva flödet, interaktionen och dynamiken som sociala medier var en gång – men den här sidan är inte den platsen. WordPress är inte svårt, inte egentligen. Men det är ändå FÖR krångligt för mig att sätta mig in i på nytt idag då jag glömt så mycket av det jag hade koll på för 10 år sedan. Jag har varken tiden eller engagemanget för det där. Ska jag skriva socialt igen, ska fokus vara på idéer och dialog – inte på sajtdesign och -förvaltning. Jag söker rörlighet, flow och interaktion – men det är inte här jag finner det.

Och ibland är det gott att kapa trossar och släppa taget om saker som håller en kvar vid det gamla och stelnande, som inte längre riktigt ger dig det du söker, utan bara blivit en vana. Eller – i det här fallet, inte ens en vana, utan en tyngd.

Så. Jag vet inte vad som kommer istället. Kanske något, kanske inget. Men detta ankare får gå till botten för att släppa mig fri.