Jag har slutat skriva. Och det är ett fel som måste ställas rätt.

Men det är svårt. Förlora något du inte tror går att förlora och du ska finna att det blir obegripligt svårt att komma på hur du ska finna det du förlorat igen. Att du knappt vet vad det är och hur det ser ut, det där som du så länge tog för givet. Och långt inom mig hör jag en röst muttra, icke utan stänk av cynism, att det är förgivettagandet i sig som skapar problemet. Att vi tar för givet gör att vi inte tar oss tid att utforska, känna in – göra oss medvetna.

Det finns ett amerikanskt (eller engelskspråkigt i varje fall) uttryck – to be in awe. Att ha förundran kanske man kan översätta det? Det beskriver en förmåga som kanske framför allt barn har naturligt; att ta in och förundras över de allra minsta undren i sin omgivning. Någonstans längs vägen förlorar vi den förmågan – och det är den kanske största förlust av alla livets många förluster. Förmågan att förundras inför livet, istället för att ta det för givet.

Men alltså. Skrivandet.

Min tanke med att damma av bloggen var att den skulle bli ett verktyg – ett enkelt och kravlöst ställe att skriva planlöst, hitta flow, just do it. Det är fortfarande en bra idé, tror jag. Den här bloggen har funnits här i över tio år, på annan adress i flera år innan dess. På olika adresser har jag skrivit på nätet i snart 20 år, varje gång utan annan avsikt än ett öppet, digitalt skissblock, en hyllning till tanken, idén, det ofärdiga.

När jag tänker efter är det där så typiskt mig: Jag gillar inte det färdiga, jag gillar vägen dit. Rörelsen framåt. Skissen – visualiseringen av idén. När jag ser på konst dras jag till de grova, skissartade dragen – oavsett om de är tecknade med penna, kol, olja eller fotografiska pixlar. Finlir och detaljer, hur ”hyperrealistiskt” och korrekt det än är, tråkar ut mig.

Jag vill att skrivandet ska vara en tillåtande hemmabas. Att det ska bli det igen. Ett verbalt skissblock, kravlöst, öppet, förutsättningslöst. Ett nyfiket utforskande, en upptäcktsresa.

Det borde inte vara så svårt…?