Midsommarafton 2020. Den bleka sommarnatten skymmer utanför, förvandlar världen till en siluett, en skuggteater. Jag har gått in för dagen, dricker en kopp te och återbesöker min gamla blogg. Betalade räkningen för ännu ett år på webbhotellet häromdagen, och leker lite med tanken att blåsa dammet av både bloggen och mitt skrivande i största allmänhet.

Det första jag noterar är datumet för mitt senaste inlägg. April 2019. Ett år, två månader och fyra dagar. Definitivt det längsta år, två månader och fyra dagarna jag varit med om – sett till vad som hänt sedan dess. En eon.

En bra sak pandemin och tillvarons undantagstillstånd fört med sig är att jag vänt tillbaka till kreativiteten, efter ett år eller mer i stiljte. Till bokbinderiet, pappslöjden och måleriet, tecknandet och utforskandet av former och gränser. Och nu – till bloggen och skrivandet.

Jag vet varför jag gör det jag gör; varför nu, varför med en sådan glupande brådska. Jag behöver hitta tillbaka till mig själv, till den jag är under allt som kommit att ta så stor plats det senaste året att det så när fått mig att glömma. Jag måste hitta tillbaka innan jag glömt vägen helt.

Tänker på en väninnas uttryck: Att vara en skrivande människa. En människa som skriver. Ett tag var det en självklarhet – jag var en skrivande, skapande, levande människa. Och sen…?

En lång historia, inte värd att ödsla tid på – åtminstone inte ikväll.

Ljuset i den tunnel som är nådens år 2020 är att jag skapar igen. Från och med ikväll kanske jag kan börja få igång skrivandet också.

Och levandet…? Det kommer, förhoppningsvis, det med.