På väg från Växjö efter en något förkortad kurshelg, men känner ändå att mötet med mina kära kurskamrater gett mig precis det jag behövde just nu: Tid för gemensamma reflektioner – dialog, spegling och perspektiv. Vi är ett litet järngäng som hängt ihop sedan hösten 2014, som kämpat tillsammans under hittills 6 och en halv termin. Dealen heltidsjobb + halvtidsstudier är ingen barnlek, men många gånger är det just vår samhörighet som gör att man orkar vidare när batterierna känns tomma.

Samtidigt har vi vid de senaste tillfällena fått nytillskott i gruppen, personer som påbörjat utbildningen före oss och sedan tagit studieuppehåll och nu kliver på igen. Vi är sista årskullen och har inte den möjligheten, utan utgör själva lite ”last chance saloon” för den här utbildningen. Särskilt glädjande har det varit att dessa personer kommenterat att det varit så lätt att kliva in och släppas in i gruppen, mötas av nyfikenhet och öppna armar/sinnen.

Jag tänker att den andan vi har i vårt ”järngäng”, den vill jag alltid ha omkring mig, var och hur jag än jobbar. Den är vad vi pratar om när vi pratar dynamiska och kunskapsintegrerande team. Vi är en hemmabas, en social ”plats” för återhämtning, reflektion och ”utandning”. Därifrån går vi ut och jobbar, individuellt eller i mindre grupperingar. Det behövs ingen ledare, vi leder alla där det behövs och när vi har ett ledarskap att erbjuda. Ofta handlar det om var vi har erfarenheter eller kunskaper att dela med oss av, då blir det naturligt att kliva in och ta den rollen. Det är inget vi behöver snacka om, det sker naturligt. Ingen känner sig förbisedd för att inte ”få leda” i något sammanhang, utan rollfördelningen sker på grundval av respekt och nyfikenhet – vad kan jag få lära av den här personen?

Jag har under de senaste månaderna fördjupat mig i teorier kring teamdynamik och lärande organisationer. Jag ser att man många gånger har en väldigt ytlig förståelse av det här, ute i organisationer – att man inte riktigt problematiserar vad det innebär och därmed nöjer sig med en rätt icke-optimal nivå.

(Detta fick vi för övrigt lära oss på föreläsningen igår är typiskt för ett ”processinriktat” strategiperspektiv. Jag personligen väljer snarare att arbeta utifrån ett ”systemteoretiskt” perspektiv, där man zoomar ut ytterligare och betraktar den sociala och kulturella helheten som en grundläggande förutsättning för teamets utveckling och arbete.)

Jag lämnar Växjö för denna gång; stärkt, inspirerad och fylld av tacksamhet för plattformen och den mentala boost det är att få tillbringa tid och reflektioner med mina fantastiska kurskamrater. Jag tror att mycket av vår utbildning (eller ”bildning”…?) i ledarskap och organisationsutveckling ligger i det som sker utanför lärosalar och uppsatsarbete, dvs det som utvecklats i våra samarbeten och dialoger vid sidan av kursarbetet, ”utanför bild”.