Det här blir en recension särskilt tillägnad er som läst mina senaste och tänkt ”Herregud, vilken grinig människa som sågar allt hon läser…” Den här gången får jag nämligen visa att det FINNS böcker som finner nåd för mitt kritiska läsaröga…!

Den här boken gillade jag. Det är en berättelse som väver samman många berättelser till en, och gör det ur många olika perspektiv. Det är de båda huvudpersonerna, vars liv berättas ur flera tidsperspektiv; det är deras barn som berättar både sina föräldrars och, åtminstone delvis, sina egna. Det är också andra personer som svävar in och ut ur berättelsen, och utgör fondväggar, resonanslådor och motpoler till familjeskildringen som är berättelsens kärna. Några av dem finns med som trådar i varpen som nästan genast löper ur bild och är borta, men de finns där och bidrar till berättelsens djup med hisnande människoöden och obesvarande frågor.

Jag brukar inte gilla släktkrönikor – jag tycker att de är för deprimerande och tungsinta, att de många gånger närmast frossar i människors litenhet inför sina öden och tyngden i sina livsval. Och när jag beskrev den här boken för min man, lät den här verkligen inte som något undantag. När jag hörde mig själv beskriva den blev jag förvånad, för jag uppfattade ju boken som ljus och levande, en lätt och svävande berättelse om en familj i olika nyanser. Men bokens teman rymmer verkligen livets alla kontraster och avgrunder, den lyckas bara på något sätt kamouflera tyngden till rörelse, och mörkret till så ständigt närvarande skuggor att man ofta glömmer bort hur mörka de faktiskt är. Och det är ju så det oftast är – det är ju så våra skuggpartier förvandlas till elefanter i våra rum, som vi lever runt och kring, men ändå på något sätt lyckas förtränga för det mesta. Tills de dyker upp och tar plats, när vi minst anar det.

Varje kapitel i boken berättas ur olika personers perspektiv, och det är vuxnas och barns perspektiv om vartannat. På samma sätt växlar tidsperspektiven, så att vi i ett svep får ta del av berättelser från 1940-talet fram till idag. Det blir lite rörigt – ett tag tänkte jag att jag borde ha haft ett anteckningsblock bredvid mig medan jag läste, och göra en tidslinje över vad som skedde var och med vem – men jag gillar det ändå. Det är det som ger djupet i berättelsen, de många rösterna, de många berättelserna och alltings närvaro och sammanblandning utan att nödvändigtvis vara linjärt och kronologiskt ordnat.

Så – den här boken får fyra starka och rakryggade stjärnor. Den femte stjärnan uteblir av skäl jag inte tänker gå in på – eftersom jag ändå tycker att du ska läsa den här boken.

***

I bilden ovan syns också boken jag redan hunnit börja på efter att jag läste ut Det måste vara här.

Det är Stephen Kings Vinden genom nyckelhålet, den åttonde boken i serien om Det mörka tornet – den King vill placera in mellan den fjärde och femte boken i den ursprungliga serien. Eftersom jag nu läst alla sju, och bara har den här kvar fick den bli ensam King-representant den här semestern. Det är ju en tradition att läsa King på semestern – och det är främst sedan jag läste just Det mörka tornet-serien som den traditionen kom till. Jag plöjde en eller två av böckerna på semestern, och sedan hann jag inte läsa så mycket mer under året som gick till nästa semester, utan det blev då som berättelsen gick vidare.

Nu kommer filmen (den första i alla fall), och det kan bli tufft att hinna läsa seriens drygt 4000 sidor innan filmen går upp (eller det har den kanske redan gjort förresten?). Men jag rekommenderar ändå böckerna – före filmen. Det är en mastig serie, men den är värd besväret.

(Jag kommer att se filmen, men inte utan oro. Många gånger är King-filmatiseringar djupa besvikelser, då filmmakarna tyckt sig vilja göra en ”twist” så att filmen skiljer sig från boken, och eftersom man vanligen gjort det genom en alltför bokstavlig tolkning av fenomenet ”skräck”. Kings storhet är för mig att han alltmer utvecklat en finkänslighet och nyansrikedom hos skräckfenomenet, så att många av böckerna är ganska subtilt oroande där filmerna mer eller mindre klampar på i storstövlar och inte verkar ha fattat någonting alls. Jag hoppas att King inte låtit dem skruva alltför hårt på hans livsepos…)