Det har varit en intensiv och omtumlande vecka och tankarna tumlar runt i huvudet som ystra delfiner utan att jag riktigt får tag på dem och kan skriva fast dem i en text – vilket ju är mitt normala sätt att bringa ordning i orediga tankar. Men mestadels är det positivt tumlande, tror jag. Det var ju det där med att komma hem till huset i Norra Utposterna igen. Planerna på hemflytten som börjar ta form och bli verklighet, inte bara något vagt och avlägset ”sedan”. Nu är ”sedan” faktiskt bara fyra ynkans månader bort. Ett högst överblickbart sedan.

Sen är ju målande ett jäkla slit, och jag är tveksam till om jag skulle rekommendera något att ge sig till att måla om fem rum och kök (väggar och tak!) på tre dygn – men det kan göras, så mycket vet vi nu i alla fall. 

(Jag har fått några fnysningar om att vi målat hela huset vitt – och visst, det är ju lite omodernt. Men nu handlade ommålningen främst om att fräscha upp huset efter fem års slitage då huset varit uthyrt – egentligen inte om att styla det. Och hur ska man kunna sitta i Hamburg och bestämma färger för ett hus man inte sett på fem år, och som man inte ens riktigt vet hur man kommer att möblera? Nej, jag är nöjd med det vita – och får sätta piff på rummen med textilier och sånt. Jag är säker på att det kommer bli fint. Det känns fint!)

Men det var onekligen en märklig känsla att köra in på vår gata, på vår garageuppfart, ställa bilen vid vårt hus, konstatera att vårt äppelträd blivit galet stort, och kommer att behöva beskäras under våren. 

(Sista året vi bodde där skar vi ner det så hårt att det mest var en pinne kvar – men det har artat sig rejält sedan dess. I förra veckan stod jag och höll i ett fint fågelbord i Hamburg, men var osäker på om äppelträdet (det enda träd vi har…!) var stort nog att hänga det i. Nu vet jag.)

Alltihop vårt – men det kändes främmande.

Sen kom grannarna ut ur sina hus, och kom och hälsade – plötsligt stod vi på gatan omsvärmade av människor och vänlighet och pratade som om vi aldrig gjort annat. Då kändes det som att det nog kan bli bra trots allt. Det kan bli vårt igen. Barnen fick upptäcka glädjen i att hela området är fullt av barn – det är bara att ringa på första bästa hus och fråga om någon vill leka. Det är något nytt för dem. De har inte saknat det – de har inte vetat att de har något att sakna. Men jag har saknat det för dem. 

Skolan besökte vi också – Stora Läskiga skolan, som har sisådär fyrtio gånger fler barn än på skolan de går nu. Även där fanns kompisar de kände igen, en vänlig fritidsledare och ett gott intryck.

Så till slut blev det nog lite vårt ändå. Huset med de numera gräddvita väggarna, gatan med alla grannar och barn – och det där sedan som ska bli vårt nu om bara fyra ynka månader.