En av de saker jag sörjer mest i min stulna/borttappade/mystiskt försvunna pysselutrustning är den lilla fina emaljerade akvarellasken som jag varit så glad åt. Den var gjord för att rymma 8 halvkoppar, men jag hade – efter inspiration från nätet, givetvis – hackat den så att jag lyckats trycka ner hela 14 halvkoppar i asken, trots att den var liten nog att utan vidare rymmas i en jeansficka. Å så glad jag var för den…

Men – den asken tillverkas inte längre så den kommer jag aldrig att kunna ersätta. Ack och ve.

I väntan på att lyckas bestämma mig för vad jag vill ha för portabel akvarellåda framöver, gick jag idag till lokala färghandeln och införskaffade lite temporärt godis så länge. Jag hade en plåtask för halstabletter liggande – en ask jag egentligen köpt för att jag gillar plåtaskar och tänkte att ”en sån måste man ju kunna ha till nåt… nån gång”. (Pepparmintstabletterna som var i gav jag inte mycket för, däremot.)

Och sedan min gode far fattat tycke för ett märke av ryska akvarellfärger jag tagit med mig vid ett tidigare besök, gick jag redan och sneglade på de där färgerna och var nyfiken på att testa dem jag också. (White Nights heter de,  och är lite roliga på så sätt att de kostar nästan ingenting alls, vare sig hemma eller här. Ändå är de inte så dumma att måla med.)

Inför sverigeresan nu i helgen hade jag inhandlat ett nytt litet gäng färgkoppar åt fadern – och då fick jag syn på den där tablettasken igen, som bara låg där och skräpade.  Och se – när jag provade med pappas färgkoppar i asken kunde jag raskt konstatera att asken verkade som klippt och skuren för nio helkoppar.

(White Nights säljs bara i helkopp, och de är också lite odrygare. Det är inte så att de har mindre pigment, som färger i ”studiekvalitet” brukar ha. Det är snarare så att de är lite som ett mellanting mellan ”kakfärg” och tubfärg i konsistensen – och går åt lite fortare än exempelvis Winsor & Newtons färger.)

 

Sagt och gjort – idag tog jag min tablettask och gick till godisaffären för att plocka ut en palett på nio färger av lösviktsgodiset… jag menar av de lösa färgkopparna. Fast det kändes faktiskt ganska mycket som att stå i gottaffärn och välja smågodis…! Erkänn att det ser ganska smaskigt ut…? 🙂

Jag är ju egentligen inte så väldigt hemma på akvarellmålning, utan mer nyfiken på att försöka lära mig. Det var inte alldeles enkelt att välja nyanser. Jag menar – vilken ”palett” behöver jag? Vad passar mig och mitt sätt att måla? Jag vet ju knappt vad jag håller på med… Fast jag begrep åtminstone bättre än att bara välja ”fina färger” och försökte tänka att jag skulle ha varma och kalla toner av varje färg, eller åtminstone möjlighet att värma upp eller kyla ner nyanserna genom att blanda med någon annan färg.

Jag försökte också tänka färger för så kallad ”urban sketching”, vilket jag inte kan påstå att jag utövar, men vilket väl är vad jag drömmer om att kunna göra. Stadsfärger alltså. Men vad är det för färger på en stad egentligen…? Femtio nyanser av betonggrått…? När jag ser färgerna så här på min hemkluddade färgkarta, tänker jag att de känns lite i klatschigaste laget, om jag inte i första hand tänker mig att måla av graffitiväggar. Kanske jag borde ha valt jordigare, mer nedtonade färger?

Färgkopparna sitter fast med varsin glue-dot* på undersidan, men de går ju ändå att peta bort om jag vill byta ut någon färg framöver. Det kanske jag kommer att göra – de kostar ju i princip ingenting, så det känns inte som en katastrof om jag ändrar mig. Vi får se – jag märker väl när jag börjar använda dem. Men nu har jag i alla fall en portabel akvarellåda igen – tills när jag nu får tid att ta mig ut och skissa/måla på stan igen. Det känns fint. EN ordning återställd i alla fall!

(*Alla pysslingar vet vad glue-dots är – men för er andra: Det är en slags gummiartad lim-plutt (ursäkta fackterm) man köper på rulle, och som är bra att fästa ungefär allting med.)