Väskan är full av böcker, men jag har förstås bara använt en. Skrivbok och penna är bästa reskamraten på ensamresor. Jag har sett den här resan som en meditationsresa, det närmaste en riktig retreat jag kommer. Åtta timmar tågresa idag, fem på söndag. (Och lite småskvättar däremellan.)

Fast jag vet inte om tankarna jag ägnat mig åt har varit så meditativa direkt… Jag har ägnat mig åt att skissa på en övning i muntlig framställning (ja, nu igen…!) som vi ska göra i januari. Läraren har bett oss göra något vi inte är vana vid, och ta ut svängarna lite. Så… det tänkte jag göra. Lite rejält, rent av.

Det jobbiga med presentationer är att det är så brutalt och skoningslöst hårt att misslyckas i sin ”fysiska person”. Ett U på en hemtenta är en besvikelse, men inte mer än så. Att misslyckas inför publik… Det lirar i en HELT annan liga.

Men vet du vad jag upptäckte? Jag upptäckte att jag inte tror att jag kommer att misslyckas. Att jag verkligen, uppriktigt tror på att min idé kommer bli busbra, med väl uttagna svängar och allt.

Jag tror att jag kan göra det där riktigt bra.

Jag smakar på den känslan och tänker tillbaka till en annan tid. En tid när sådana känslor kastade en enda blick på mig, fnös föraktfullt och gick någon annanstans. När mitt självförtroende var som ynkligast, som mest hopknycklat och bortglömt. Den tiden var ett helvete att gå genom, men nu – när jag ser tillbaka på det – kan jag nästan känna att jag är glad att ha varit där. För perspektivet. För att jag inte tar något för givet. Och för styrkan att ha överlevt och kommit tillbaka.

Jag tänker ofta på Malin Cronas text om att Gandalfs örnar aldrig kommer i verkligheten, om att gå hela långa vägen tillbaka från Mordor. Allas berättelser är unika, men vandringen tillbaka från Mordor är en bild som passar väl in i min.

(Sen kan man förstås fråga sig om jag kommer hem som Frodo eller som Sam, och vad det i så fall innebär… Men det tar vi en annan gång. Idag njuter jag bara av den där varmt välkomna känslan av självtillit.)