Du vet hur det är när du kört fast med något du ska göra. Vägen du såg framför dig så tydligt är plötsligt oframkomlig, strategierna du förlitat dig på fungerar inte, och ju mer du kämpar och tragglar med ditt projekt, desto djupare ner i gyttjan sjunker kärran. Du angriper problemet från ett annat håll, tänker ”skam den som ger sig” och försöker vara listig. Men vagnen fortsätter sjunka ner i gyttjan och du står bredvid – frustrerad och själv halvt begravd i den bildliga dyngan.

Min personliga standardstrategi är att gå ifrån. Gå ifrån och göra något helt annat, och sedan komma tillbaka. Ofta räcker det för att röra om i bland hjärncellerna och skaka fram en hittills oprövad lösning.

(Allra helst ska avbrottet involvera frisk luft och fysisk rörelse också. Titta i taket i all äran, men promenader – med eller utan kamera – är nog mer min grej…)

Ibland hjälper det förstås om man har någon att växeldra och diskutera katastrofläget med, för att det ska börja te sig mindre hopplöst och mer görbart. (Fast det är inte alltid det utesluter värdet av den där promenaden. Faktiskt.)

Hur man än gör, är det något magiskt när det släpper – när hjulen slutar slira, får fäste och börjar dra ekipaget ur dödläget.

När stiltje blir flow. Vilken grej det är…!