Vem var det som rekommenderade den här boken (Bokus/Adlibris)? Jag minns faktiskt inte. Jag vet bara att jag någonstans på nätet snappade upp en hänförd kortrecension av boken med det besynnerliga namnet ”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn”, och tänkte att jag måste komma ihåg den.

Fast sen glömde jag bort den i alla fall. Ända tills jag fick se den i en bokhandel i Höllviken. Mina barn hade lurat dit mig <em>(nåja, jag gick nog ganska frivilligt…)</em> för att övertyga mig om förträffligheten, för att inte säga <em>nödvändigheten</em> i att äga ännu en bok om fotbollsstjärnor. Och där låg den med den säregna bilden av en svävande flicka på framsidan. Jag snappade åt mig ett exemplar på ren impuls – ty mina barns förhandlingsteknik kan främst liknas vid en bombmatta och lämnar föga utrymme för egna överläggningar.

Jag har bara hunnit läsa några sidor ännu – det akademiska läsandet knycker all tid och ork för läsning just nu. Men den ropar på mig, upppfordrande och enträget. Den handlar om fotografier, så mycket tror jag mig ha förstått. Fotografier och besynnerliga berättelser. Så långt passar den ju mig alldeles utmärkt. Den får också extra plus för att den är tryckt på ett trevligt papper (även i pocketutgåva), och alltså är fylld av fotografier. Sådana detaljer gör mig glad. Att en bok är mer än bara berättelse, mer än bara ord. Den är också en visuell upplevelse – och en taktil, som det heter. Fingertoppskänslan räknas.

Dessutom känns den på något sätt som en höstberättelse, en bok att läsa hopkrupen under en filt, med raggsockor på och tekopp till hands. En novemberbok. En besynnerlig, men alldeles typisk novemberbok.

Jag tror att kurslitteraturen kanske får maka på sig lite framöver, och åtminstone lämna lite plats åt den här boken. Den pockar på att läsas nu.