Nej, jag syftar inte på upplevd ålder – även om det inte skulle vara en helt felaktig tolkning det heller, med sömnkrångel och sista-rycket-inför-sommarlovet och allt vad som pågår just nu.

Jag syftar på att det här är inlägg nr 90 i #blogg100. Nittio. I nittio dagar har ni alltså följt mina verbala eskapader, krystningar och utsvävningar här. Arma människor. En bloggvän skrev sitt inlägg häromdagen under titeln ”Är vi inte framme snart?”, men nu ÄR vi faktiskt snart framme. Och jag tycker det känns lite kluvet, måste jag erkänna.

För så länge utmaningen pågår och alla läsare vet att man ibland måste posta dravel av tvivelaktig kvalitet för att hålla sig kvar i matchen, då kommer man ju undan med det där. Men utan utmaning att skylla på, sätter ju värderandet in – det som under långa perioder fått mig att blogga nästan ingenting alls, fast jag egentligen tycker att det är väldigt roligt, och en behaglig del av ett både kreativt och digitalt liv. Jag mår rätt bra av att blogga. Det funkar lite som Julia Camerons morgonsidor (för er som känner till henne – jag har bloggat om henne då och då, fast oftast inlindat i annat), fast om kvällen. Eller – ibland – om natten.

Fast visst. Det ska bli skönt att slippa tvångsfaktorn. Bara häromveckan fick jag ett anfall av isande panik när klockan var 23:58 på kvällen och jag trodde att jag hade glömt – tills jag kom på att jag varit uppe på natten och skrivit. Eller om jag hade lagt ut något i förväg med autopostning, minns inte så noga. Men ändå – känslan av att ”åka ur tävlingen” NU, när jag klarat mig så långt… Klart obehaglig.

Och den slipper jag i alla fall sen. Om 10 dagar.