Det är lite lustigt, för Janne, min vän (Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl) har stått i min bokhylla redan i flera år – och jag har hela tiden haft en känsla av att den där boken, den är speciell. Den kommer att träffa som en knytnäve i solar plexus, när jag än läser den. Och sen har den ändå blivit stående. Jag har tagit fram den ibland, och satt tillbaka den igen. Nej. Inte nu. Inte än. Inte så mycket för tidpunkten i sig, som för sinnesstämningen, grunden och jordmånen boken skulle få att gro i. Den måste vara rätt.

Och nu var den det. I det glupande vakuumet efter uppsatsen, då jag ville göra så mycket men fick finna mig i att inte orka – men läsa en bok orkade jag. Och högtidligen mottaga den förväntade knytnäven i solar plexus.

Det här är utan tvekan en av de vackraste och hemskaste och mest drabbande böcker jag läst. Den sortens bok som får hjärtat att bulta och känslorna att skena, och där man vet redan i förväg att slutet kommer att göra ont, ont på så många plan.

Det räknas som en ungdomsbok, och vissa skolor tvingar barnen att läsa den på svensklektionerna. Det märktes inte minst på recensionerna på GoodReads, där betygen mycket kategoriskt klustrat ihop sig kring ettor respektive femmor – och ettorna mestadels kommer från skoltrött ungdom som menade sig ”aldrig skulle ha läst om jag inte var tvungen”. Bli tvingad i skolan är ett effektivt sätt att förstöra en läsupplevelse – och den här boken är värd bättre.

Dessutom innebär ungdomsbokstämpeln att åtskilliga vuxna inte kommer att läsa den, och det är lika synd det.

Boken handlar om vänskap, om barns vänskap när den inte banaliseras av vuxenfiltren som de flesta författare lider av. Om hemligheter som måste berättas, men inte kan berättas, och om gåtor som måste lösas men inte går att lösa. Om när barndom och vuxenvärld flätas samman på alldeles fel sätt.

Det är ingen feelgood-bok, inte på långa när. Men det är ändå en bok som skildrar känslor och närhet och mänsklighet med en sådan nerv att åtminstone jag drabbades av en sådan sällsam glädje över att dessa känslor finns, att vi arma människor får ha dem. Smärta och sorg är också sådana känslor boken skildrar, med samma obarmhärtiga närvaro och ett språk som smyger inpå och in i och inte går att värja sig mot.

Som alltid när en bok verkligen berört, blir det helt omöjligt att recensera, eller ens rättvist referera. Jag kan bara upprepa: Det här är en av de hemskaste och vackraste böcker jag läst.

 (Fast jag avskyr omslaget…! Totalt ovärdigt!)