Första kvällen i Stockholm. Jag är på väg för att gå och äta middag med en god vän, kameran är med – det är den alltid. Ofta, märkligt ofta, förblir den oanvänd, men jag har den faktiskt nästan alltid med mig. Det är milt för en marsafton, och solen är just på väg ner över Karlbergssjön. Jag har stått där många gånger förr, ofta just såhär i kvällningen, när färgerna spelar över himmel och vatten. När Stockholm är så vackert att det gör ont och ingen kamera i världen kan fånga känslan som ryter i mig.

Den här gången ryter den högre än någonsin.

Jag kan inte förklara det. Jag är odiskutabelt skåning, vilket bevisas så snart jag öppnar mun. Rent tidsmässigt har jag också fortfarande bott mer än halva livet i Skåne, mot blott ynka 12 år i Stockholm. Men det är lik förbannat dit jag längtar när jag längtar hem. Och där jag känner att jag kommer hem. Där min sökarsjäl får ro.

Den enda förklaringen jag kan hitta är att staden tog hand om mig när jag behövde tas om hand. När jag var en ängslig lantis med oerhört låga förväntningar på storstaden. Men Stockholm levererade.

Missförstå mig inte nu: Stockholmslivet har knappast bara varit guld och gröna skogar, idel räkmacka och medvind. Hell no…! Men staden har alltid haft förmåga att trösta och hela mig. När tillvaron tynger går jag ut i staden och låter den nå mig, läka mig.

Saker som hänt i staden är inte nödvändigtvis stadens fel. Staden bara är. Och när tillvaron svajar är det kanske precis vad man behöver. Något som bara är.

Jag står där en stund. Går nedför en trappa, genom ett kvarter. Några snubbar håller på att packa ur en bil och pratar om middagsbjudningen de är på väg till. Jag viker av runt ett hörn och fortsätter på en annan gata. Genom min stad, på väg till en annan middag. Och jag är hemma.

(Burksparad, eller egentligen ”bildsparad”, känsla, inhämtad i Stockholm 23 mars 2014.)