… och i sällskap av en synnerligen vissen caesarsallad samt inte fullt lika vissen öl, sitter jag och begrundar min långhelg. Försöker lägga den på burk, som jag skrev häromdagen. Vännerna jag träffat, glädjen, skratten, värmen. Ego-boostarna, inspirationen, möten jag kanske varit lite, lite nervös för. Av olika skäl. Men allt har varit positivt. All eventuell oro ogrundad. En skön känsla.

Jag funderar på var jag själv står – just nu. Vart är jag på väg (förutom med Germanwings flight 4U7219 till Hamburg) just nu, vad vill jag och vad ser jag framför mig? Livet i en utlandsbubbla innebär ju en fördefinierad tillfällighet, som man – särskilt jag som medföljande – hela tiden måste förhålla sig till. Sen då? Nu då? När?

(Det här är i högsta grad icke-verbaliserade funderingar än, för att använda ett begrepp som haft viss betydelse under helgen. Det är okej om ni tycker att jag skriver kryptiskt och knäppt – det här skriver jag mest för mig själv. Några av er kommer att förstå, de flesta inte. Det är okej.)

Svaret är fortfarande ”jag vet inte riktigt” och ”vi får se”.

Skillnaden är att det känns som om jag har ett mindre frågetecken inom mig än jag haft på ganska länge. Det är okej att inte veta, okej att vänta och se. Kanske är det inte heller något knivskarpt utropstecken jag har därinne, men väl en lugn och stabil punkt.

Den punkten är min. Jag har fått kämpa för den, men nu är den min.

Det är ett mål nått, en milstolpe. Jag har gått vägen hem från helvetet, när inga jävla örnar kom , som Malin Crona skrev om för länge sedan. Jag funderar på när jag egentligen började den vandringen, och inser att det nog var för längre sedan än jag egentligen vill veta. Det spelar antagligen ingen roll heller.

Och man kan aldrig två gånger stiga ned i samma flod.