Årets första bokrecension: Mer Barbarotti

Med läsningen går det si och så, och även om jag kände viss förhoppning just efter jul, då jag faktiskt hade rätt bra fart i läsandet, är jag nu ändå ganska glad att inte ha hoppat på någon sån där ”en-bok-i-veckan-2014”-utmaning, eller ens någon med lägre krav än så. Efter en dags intensivt pluggande är jag helt enkelt inte jättepigg på att slå upp en bok och fortsätta läsa. Särskilt inte någon djupare litteratur.

Samtidigt brukar läslusten öka när det blir så – som ett rent trots mot studiestressen. Läslust, skaparlust, fotolust – lust att göra vad-som-helst-som-inte-står-i-kursplanen. Kanske jag som är en smula obstinat av mig, vad vet jag. Hursom helst – läser gör jag, men långsamt går det, och mödosamt är det – och jag är glad för värdiga läsupplevelser även av det mer lättviktiga slaget.

Fem romaner har jag hunnit plöja hittills under 2014, och de är samtliga – ibland i tidigare recenserade kamraters sällskap – fotograferade och förberedda att bloggrecenseras. Allt i sinom tid.

Barbarotti-1

Deckarrecensioner har ni inte fått många av i den här bloggen. En sågning av Rosenfeldt och Hjorths synnerligen medelmåttiga debut Det fördolda (sedan dess har de skrivit flera uppföljare, sålt filmrättigheter och tjänat storkovan, men i mitt tycke är boken inte bättre för det), ett ljummet ”mja” om en av böckerna jag tänker skriva om idag igen, samt ett ”visst, visst, för att vara deckare så” om trilogin om Victoria Bergmans svaghet. Gemensamt för alla dessa recensioner är att jag från början har lågt ställda förväntningar (det  är en deckare, och jag vet ju att jag inte gillar deckare) och ändå blir besviken. På något plan. Det är  som att äta på McDonalds – det är gott-aktigt (en inlärd upplevelse, hävdar jag – för inte fan ÄR det gott??) medan man sitter där och tuggar, men efteråt känner man sig mest tom och lite… smutsig.

Nu återkommer jag till Nessers Barbarotti-serie trots att jag skrev ungefär likadant om den första boken i serien. ”Mja, men okej – det var ju bara en deckare.” För nu har jag läst två böcker till i serien (fast andra boken, En helt annan historia, är på kollo hos en väninna, så den kom inte med på bild) och börjat mjukna. Tredje boken i serien, Berättelse om herr Roos, är riktigt, riktigt, riktigt bra. En bok man bär med sig efteråt. Fast den är en deckare… Hur ofta händer sånt?

Jag kan alltså konstatera att den bok jag redan  recenserat, Människa utan hund, är den svagaste av de tre jag läst. Just för att den också är den som är mest deckaraktig.

Barbarottiböckerna följer ett annat upplägg än sedvanliga deckare. Ofta har halva boken hunnit gå innan inspektör Barbarotti ens kommer in i berättelsen. De inledande kapitlen ägnas åt att komma nära människorna kring det brott som kanske, kanske inte egentligen, har begåtts. I första boken tyckte jag att det var högst irriterande. I andra boken att det var spännande. I tredje boken hetsläste jag snabbt (och stundtals lite irriterat) genom kapitlen om Barbarotti och hans poliskollegor för att äntligen komma tillbaka till ”herr Roos” och hans berättelse. Den väsentliga berättelsen i boken.

Om Barbarotti-serien säger folk ofta ”fast det där är ju inte deckare egentligen”. Fast det är de ju. Egentligen. Barbarotti är en kriminalinspektör i en liten stad, och böckerna utspelas kring mordutredningar han arbetar med. Ergo – deckare. Det är väl det där att de inte är stöpta i samma form som andra, vanliga deckare – de där  som får mig att känna mig tom och smutsig inombords när jag läst dem. Det, och så det faktum att Nesser faktiskt kan skriva. Han har ett språk, livfullt och egensinnigt. Det är betydligt mer än man kan säga om många andra deckarförfattare.

Jag har två Barbarotti-böcker kvar att läsa. De väntar i bokhyllan, kanske på en semester och en solig sandstrand – vi får se. Nästa bok på nattduksbordet är en annan Nesser: Maskarna på Carmine street. En roman förvisso kring ett brott, men såvitt jag förstått utan polisperspektiv. Min plan var att hinna läsa den innan vi reser till New York – där boken utspelas – men det verkar inte bli så. Kurslitteraturen pockar redan på min uppmärksamhet igen.

Barbarotti-2

(Ja, jag borde förstås ha arrangerat böckerna med herr Roos överst, eftersom nu Människa utan hund redan är recenserad. Men man kan inte tänka på allt, jämnt.)

Och ja, jag förstår att det blir trist att jag läser och pratar så mycket om en och samma författares böcker just nu. I högen med kommande recensioner kommer också ett par gamla intrampade författargaloscher. Det ha bara blivit så – också eftersom jag har för dåligt med tid för läsning. Läser jag favoritförfattare vet jag liksom vad jag får, och slipper riskera slösa tid på böcker jag till slut ändå måste konstatera att jag inte gillar.

Dessutom är det ganska roligt att läsa många böcker av samma författare, för att man börjar urskilja mönster och stildrag som är svårare att urskilja när man bara läser en bok. Sånt tycker jag är spännande. Men visst – i längden blir det lite trist.

2 comments
  1. Jag gillar Nesser och Maskarna på Carmine Street uppskattade jag enormt mycket. Mystisk och fantastisk och med en mängd överraskningar. Och rätt otäck emellanåt, så att rysningarna for genom mig. Tror du gillar den du också.

    1. Aha? Härligt, då ser jag ännu mer fram emot att hinna läsa den…! 🙂

Lämna ett svar till Susanne Hultman Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *