Ahh… Slår mig ner vid matbordet och den tända adventsstaken, med granen i bakgrunden och julmusiken spelande. Kaffe och hembakta pepparkakor inom räckhåll och ett fast beslut att inte göra något (eller i varje fall inte så mycket) mer idag. Bara sitta här och insupa pepparkaksdoft och musik och tindrande ljus i ett trots allt rätt behagligt mörker. Om en stund ska jag kolla kameran och se om bilderna från gårdagens besök på en (tämligen överbefolkad, surprise…?) Weihnachtsmarkt blev bra. Det är, som sagt, mycket foto nu.

Jag är, som jag påpekar varje år vid den här tiden, inte mycket för julfirande. Det har många skäl, de flesta rätt ointressanta att redogöra för i en bloggtext, utan att bli alltför navelskådande. Fast med stigande ålder märker jag att det där slätas ut mer och mer, kanske för att jag mer och mer släpper tanken på hur saker och ting ”ska” vara, och försöker ordna så att jag trivs. Och för att jag upptäcker att jag egentligen inte behöver så mycket för att trivas. En stund som den här, i lugn och ro, utan måsten eller krav, en kopp kaffe (pepparkakorna är helt klart en bonus!), medan mörkret faller och ljusen framträder mer och mer. Ahh… En utandning.

Men ja, till er som följer regelboken: Vi har smällt upp rubbet redan från början. Gran och tomtar och adventsstake, om än i tysk modell med korta tjocka ljus.

(Vitmossan i vår vanliga ljusstake hade nämligen hängt med en jul för mycket, och jag fick lära mig den hårda vägen att sådan inte går att uppbringa i det här landet. Här bygger man ljusstakar av granris och ljushållare på en bräda, och sen pynt och rosetter och krusiduller på det. Tja, det funkar ju det med. Ska jag vara ärlig känns det rent av en smula nytt…!)

Det enda vi inte fått upp är de elektriska adventsstakarna, ni vet de där som står i varenda svenskt fönster från sena november och halvvägs till påska. Men det är också okej, för det är inga andra som har såna ljusstakar i det här landet, så det är inte precis som att det märks någon skillnad. Och vi har ju julstämning ändå.

Igår var vi alltså på tysk Weihnachtsmarkt nere på stan. Folk åt Grünkohl, drack Glühwein, myllrade, shoppade och tittade på julparaden som dansade fram och tillbaka längs huvudgatan. Det var mycket gemütligt, och vi vågade oss på att prova på tysk Grünkohl också. Grönkål var stående hos mina farföräldrar under barndomsjularna, och mina föräldrar höjde denna, i mitt unga tycke, styggelse till skyarna på ett fullkomligt obegripligt vis. Men för några år sedan var jag på ett julbord hos makens kusin och hans föräldrar – som också serverade grönkål… Och tro’t eller ej, men det jag tog om av vid det julbordet var – grönkålen.

Den tyska jag åt igår påminde mer om barndomens styggelse, men eftersom kusinen råkar vara här på besök den här helgen, passade jag på att fråga om han trodde att hans mor kan tänka sig att dela recept med mig. Jag som brukar ge mig på en nymodighet om året till julbordet, tänker att årets tillskott kanske ska bli grönkål? (Ha, tänk om någon berättat det för mitt 10-åriga jag som frynte på näsan och fick kväljningar bara nån sa grönkål…!)

(Från början hade jag tänkt ge mig på att göra leverpastej som årets nya hemlagade julrätt – men eftersom jag själv inte äger någon köttkvarn och tillfrågade slaktare i trakten har gett mig högst förbryllade fågelholksminer när jag frågat efter malen lever, misstänker jag att det kan bli knepigt med den saken. Om jag inte ger mig på att köpa en kvarn att högtidligen ta fram ur förrådet varje år till jul, fast det känns möjligtvis en smula… som överkurs?)

Traditionen med en nykomling på julbordet (eller under julfirarmånaden) inleddes för två år sedan då jag gjorde glögg för första gången. Det tänker jag göra i år också, redan ikväll rent av. Och så en ny omgång till jul. Och förra året gjorde jag pepparkakorna som jag alltså också redan hunnit göra för i år. Småsaker? Ja, men det gör väl inget? Det är enkla småsaker som ändå gör att jag känner att jag ”julpysslar” och får julstämning, utan att slita ihjäl mig. Duger gott…!

Nåväl. Nog med adventssvammel nu. Stämningen har infunnit sig även här, och består i Jennyansk tappning av musik, frid och pepparkaksdoft.

Nu ska jag inspektera bilderna från igår, och se om det ”blev nåt”!