Idag ”härarbetar” jag på ett café på stan. Jag tyckte att jag var värd en sån dag efter att ha sprättat tre hemtentor och en visdomstand i förra veckan – utöver att ha brottats med internetuppkopplingen från helvetets nionde krets. Förstå stressfaktorn i att ha ett internet som totalt ger upp (efter månader av ideliga nerkopplingar och nertid, har vi sen en dryg vecka en stabil uppkoppling – men med en hastighet och bandbredd som får sniglar att te sig som de värsta fartvidunder) – när man jobbar som heltidsstudent via internet.

Det är lite som att ha massor att göra på jobbet, men ingen möjlighet att ta sig dit. Tiden går och deadlines står som spön i backen och du springer som en idiot i lägenheten och drar i sladdar, mixtrar med modem, startar om routrar, prövar allt du kommer på. Du ringer operatören, men de är så upptagna med att göra det omöjligt för dig att förklara problemet (genom att prata i mun på dig, inte lyssna, själva prata för fort på det språk du själv talar, fast inte lika fort, eftersom du är en jävla invandrare och såna som svarar i kundtjänsttelefonerna hos operatörsföretaget inte tycker att de behöver ta sådana dig på allvar) att du aldrig ens får fram en formell felanmälan innan de (DE, inte du!) slänger luren i örat på dig. Du skäms att erkänna det, men det har hänt att du gråtit efter sådana samtal – trötta frustrerade tårar över att inte bli hörd, över att bli marginaliserad och bortföst, trots att det är du som behöver support du faktiskt har betalat för.

Men nu är det avtalet uppsagt och vi får en ny operatör och nya grejer installerade om ett par veckor. Tyskar omkring oss säger ”hoppas inte för mycket på kundservicen hos nya företaget, de är likadana allihop” – och jag är lite rädd för att de ska ha rätt. Men just nu intalar jag mig att det ska ordna sig.

Och idag kostar jag på mig att jobba på ett fik på stan. Because I’m worth it. Jag läser en bok om akademiskt skrivande och om att ge feedback på akademiska texter. Förutom att boken får mig att rannsaka och hitta massvis med fel (?) i essätexten jag skickade in igår kväll, inser jag också att jag nog fanimej inte är så dum på det här med att lämna konstruktiv feedback. Det mesta som står i checklistorna i boken gör jag redan. Det känns lite fint att upptäcka nåt man gjort rätt av bara farten, utan att ha ”lärt sig” – även om det sen finns annat att jobba med och utveckla. Jag tenderar lämna kritik som skribent, och det blir lite fel – kritik ska man lämna i egenskap av läsare, inte ta över skribentens roll i någon annans text. Det är ju självklart, men där har jag nog oftast tänkt utifrån ”hur skulle jag ha skrivit den här texten”, och det är ju irrelevant. Faktiskt.

Överhuvudtaget trivs jag bättre än på länge med studierna, det känns att jag är på hemmaplan med det jag läser och lär mig just nu – utan att det för den sakens skull är gammal skåpmat. Jag har gått massor med skrivkurser – men de har alltid känts alltför ytliga. Det här är något annat. Någonstans känner jag att jag saknar tillräcklig grammatisk kunskap, det är min svaghet.

Idag på morgonen har jag sett en kille på twitter ondgöra sig över att han får kritik när han språkpolisar över ”lata jävlar” som respektlöst skiter i ”vårt gemensamt överenskomna språk”. Jag har under terminen lärt mig tillräckligt för att se att resonemanget är för ytligt och snävt för att egentligen vara hållbart, men jag känner mig ännu inte mogen att argumentera emot. Jag ser det och vet att det inte är så enkelt, inte så svartvitt, men håller tyst.

Jag tog upp i kursen för någon vecka sedan att jag känner mig mer språkligt förvirrad efter vår inledande kurs i språksociologi, där vi läst och diskuterat språkliga varieteter och språkutveckling fått inse att ”rätt” och ”fel” är rätt irrelevanta begrepp. Min lärare brast i princip ut i jubel och menade att det innebar att jag faktiskt förstått och tagit kursen till mig. På ett allmänt plan är språk just sådär ”mja, det beror på”, utan handlar mer om vad som funkar i en given språksituation. Och där kanske jag faktiskt har lite nytta av att vara kommunikatör snarare än grammatikkunnig språkvetare – trots allt. Det lär väl visa sig i de kommande delkurserna.

(Många av de käpphästar som språkpoliserna ofta blir som allra rödast i ansiktet över handlar om att skolpedagogiken tenderat upphöja tumregler till allmän lag, utan egentlig grammatisk grund. En av dessa förkastades av en hyggligt ledande språkprofessor redan i en artikel från 1977, så det är inte frågan om någon modern utarmning av språket som de polisiärt lagda belackarna ofta vill påstå. Vilket jag tyckte var intressant i sig – och tankeväckande på åtskilliga plan.)

Men som sagt – just grammatiken känns som min svaga länk, så jag tror att jag ska försöka peta ner någon matnyttig grammatikbok åt mig själv i julklappssäcken i år. Jag har införskaffat Svenska akademiens språklära, men huvva – den är tung!

***

Det känns som om jag bloggar väldigt ostrukturerat just nu. Jag menar – vad handlade den här texten om, egentligen…? Men det får vara så just nu – jag skriver när jag hinner och det blir långt ifrån så ofta som jag skulle önska, och då finns den här uppdämda mängden av tankar som inte fått pysa ut på alldeles för länge. Tro mig – jag håller ändå in hästarna så gott det går för att ni inte ska bli alldeles dränkta i osorterat dravel!