Jag står mellan ytterligheterna, ser åt höger, ser åt vänster. Som åsnan mellan sina hötappar: Vilken väg ska jag välja? Fortsätta låta bloggen bli en glättad yta av trevligt samkväm, där ingenting betyder något, och ingenting har något som helst värde – vare sig för mig själv eller någon annan. Eller låta den glänta på Den Gömda Dörren, låta mörkret innanför skymta fram – blotta och blottas.

Det glättade är inte jag, det är en säkerhetszon på ljusårs omkrets från min kärna, mitt verkliga, min verklighet. För varje gång någon trampat sönder något i den verkligheten, något av mig, har säkerhetszonen blivit bredare, försedd med högre murar, mer taggtråd.

Och visst finns det delar man bör skydda, vara rädd om, hölja i skyddande silke. Men det är skillnad på silke och pansar. Oavsett om du ser det från ut- eller insidan.

En Klok Person™ frågade mig idag – delvis på skoj, delvis på allvar – om jag på något särskilt vis attraherar människor som ser och poängterar fel och gör bekräftelse till en villkorad trofé, som dessutom är mer eller mindre skamfylld att trängta efter.* Jag svarade att jo, det verkar nästan så.

Och det gör saker med en, saker man inte kan springa ifrån, saker som alltid kommer ikapp – förr eller senare. Sådana saker tar plats. Inte ljusårs plats, innanför pansar och taggtråd kanske – inte egentligen. Men vem har råd att ta risker?