Det skulle nästan vara lite humor, om det inte vore så förbannat tragiskt. Förra veckan hämtade jag hem ett gäng smågrabbar från skolan i endast tröjärmar, och det var så varmt att inte ens modersnerven i mig fick för sig att tvinga på barnen jackor igen.  Solen sken och livet lekte – och nu detta. Utanför fönstret dansar snöflingorna tätt, tätt, stora som lovikkavantar. Lovikkavantar!

– Men tänk på barnen, intalar jag mig medan paniken väller upp. Tänk på barnen, de får ju åka kälke några dagar till nu, det tycker de ju är jättekul…

Min egentliga #blogg100-plan för den här veckan var att rycka upp mig och bloggen och allting, slita mig ur det håglösa fulbloggandet jag har fastnat i de senaste veckorna, och använda bloggutrymmet till att faktiskt få något sagt, eller åtminstone något tänkt.

Sen kom de där djävulska lovikkavantarna och kvävde lust och gryende hopp och framtidstro… Nåja, kanske inte fullt så illa ändå. Men för ögonblicket känns uppryckningen avlägsen.

F’låt.