I helgen en diskussion här hemma – om prylar och utrymmen och stulen energi. I egna ögon är jag en person med ganska enkla nöjen, ointresserad av såväl mode som inredningstrender och andra statusmarkörer. Jag gillar böcker, förvisso – men läser dem numera helst digitalt på läsplattan.

Det är en bild.

En annan bild, om jag ser mig omkring i hemmet. Bokhyllan bågnar av otvivelaktigt icke-digitala böcker. Och dvd-filmer. Och lite annat. En bit från bokhyllan står ett skåp, förvisso hyggligt prydligt och okaotiskt där det står – men jag vet bättre. Jag vet virrvarret av pysselpryttlar, papper, dekorationer, mer papper, verktyg och ännu fler sorters papper som döljer sig där inne. Det är ett formidabelt kaos och en röra utan like.

Sen har vi mitt skrivbord. Och min garaderob. Och lådorna i garderoben. Och lådorna ovanpå garderoben. Och lådorna i källaren.

”Jag köper ju aldrig nåt. Jag har inte så mycket grejer.”
Men…?

En av mina favoriter på Twitter är Stina Wollter, som är en fantastisk konstnär både med pensel och duk – och som livskonstnär. Hon har lärt hela vår familj vikten av hoppsasteg – bara en sån sak, liksom. (Roligast är att hoppsastega fyra i bredd, schnobbiga gatan fram. Alltid retar det nån.) Hon skrev, jag tror det var i samband med hennes födelsedag förra året, att hon bara ville ha saker hon kunde smörja in sig i, alternativt stoppa i sig och kissa eller bajsa ut.

För att prylar tynger och kräver saker av en. Och det gör de ju. Det känner jag också.

Så. Någonstans går min bild av mig själv som den enkla tjejen med små och icke-materiella behov inte riktigt ihop med verklighetens virrvarr och pryttelkaos. Jag ställer mig och stirrar storögt på grejerna och tänker: ”Vilka är ni? Var kom ni ifrån? Vad är ni för mig? Behöver jag er? Verkligen…?”

Ja… Vad behöver man egentligen? Vad behöver jag?

Jag behöver sätt att uttrycka mig. Det är vad jag kommer fram till. Och jag behöver göra saker. Jag har en del människor omkring mig som inte verkar ha det behovet, som är fullt nöjda med att låta livet ticka på medan de… bara är. Dricker lite kaffe, läser en liten bok, går ett litet varv i huset. Träffar någon, pratar lite – och sen tillbaka igen. Jag kan avundas den som trivs med att leva så. Och samtidigt skrämmer det mig, för att min egen drift att göra är så stark. Jag skulle dö om jag försökte leva så. Bokstavligt och bildligt.

Samtidigt. Stressen som följer med prylarna får mig faktiskt att göra mindre – inte mer. Och ju äldre jag blir, desto mer nöts min tålighetströskel för den där stressen ner. Prylar som gav glädje för några år sedan ger stress idag. Och ordet downsizing klingar allt ljuvare i mina öron.

Fast – att kasta ut rubb och stubb är givetvis inte aktuellt. Jag har fortfarande mitt behov av att göra saker.

Min senaste fäbless är att binda böcker, från en trave papper och några längder tråd till en färdig bok, med pärm och foderpapper och inlaga. De blir fortfarande lite sneda och vinda – jag lyckas inte kantskära dem på något bra sätt med de verktyg jag har, och har inte riktigt fått till ögonmåttet för hur mycket utrymme pärmen behöver i ryggen – men jag tycker att det är okej. De är ju ändå handgjorda. Några större verktyg för bokbinderi har jag inte köpt. Jag binder dem för hand på skrivbordet, och det funkar fint även utan sömnadsram. Jag pressar dem mellan två gamla uppslagsböcker, vilket möjligen inte blir riktigt tungt nog – men jag ställer laptoppen ovanpå och så får det bli som det blir.

Vad jag däremot har, är en 1,5 meter hög rulle omslagsväv i 3 olika färger i garderoben (2 meter av varje färg – okej, det var väl lite onödigt mycket…). Och två rullar foderpapper ovanpå samma garderob.

Jag har hört, att det finns folk som bara har sina garderober att förvara kläder i. Som inte knölar ihop klädtrasorna så trångt och utrymmessnålt det går, för att istället ha plats att förvara vävrullar och verktygslådor, A2-block och 80-centimeters stållinjaler.

(Jag har också hört att dessa människor inte får psykbryt varje gång de försöker hitta någon av nämnda klädtrasor i nämnda verktygsfyllda garderob. Men det kanske bara är nåt jag hört.)

Så. Jag inser problemet. Men det är också ett jävla dilemma att lösa det. Prylarna är inget självändamål, och virrvarret de tenderar generera är inte ett dugg kreativt i sig. Så var går gränsen? Vad är minsta möjliga materiella massa för ett fritt skapande…?

Vad behöver jag – egentligen?