Jag fick iväg mitt svar till slut – efter en segdragen mental process av ett synnerligen chimärt slag. Jag är antagen till en skrivutbildning och reservplacerad på en annan – beslutet är helt enkelt inte mitt att fatta. Men som sagt – det hände saker när jag fick antagningsbeskedet, någonstans strax efter den monumentala snopenheten över att inte ha kommit in på den kurs jag förväntat mig att läsa i höst. Tvivel. Varför hade jag egentligen valt just den kursen? Vad ville jag att den skulle ge mig? Egentligen?
Processen har gått ut på att för mig själv jämföra och analysera de båda kurserna emellan – egentligen för att analysera min egen prioritering, som jag gjorde redan i april. I april var jag trött och sliten, ville nog mest hitta kurser att gömma mig i. Vila ut i. Skrivandet är på ett sätt att komma ”hem”, om än till ett inte alldeles okomplicerat hem. Det finns demoner i det hemmet, små och stora djävlar i garderoberna, unkna lik i källarväggarna och bittra minnen svävande i luften som slitna tyllgardiner. Men det är ändå ett hem att komma till.
Men gömma mig? Vila? Är det verkligen vad jag vill? Vad jag förmår?
I april kändes det definitivt så. I juli, med antagningsbeskedet framför mig, var det annorlunda. Jag märkte att jag för det första VILL skriva. Det är en bra början. Det andra jag lade märke till var en rastlös irritation över utsikter till detaljföreskrivna, snuttifierat meningslösa skrivövningar, hela tiden nya konstruerade textpremisser till inlämningsuppgifter… Gaahh! Been there, done that – och t-shirten är redan urtvättad. Fritt men fokuserat skrivande är det jag längtar till, och det ryms i den kurs jag från börjat rankat som nummer 8 av de 10 jag totalt sett sökte – långt ner i priolistan, verkligen inte min grej. I april, åtminstone. Nu är det juli, saker är annorlunda. Det kanske är min grej ändå.
Jag tror inte att jag kommer in på kursen i Gävle, men även om jag gör – så kommer jag troligtvis att tacka nej. En A-kurs i kreativt skrivande är med nödvändighet styrd och snuttifierad – det ligger i sakens natur. Jag har gjort två sådana kurser. Tredje gången gillt…? Nejtack.
Så till slut lyckades jag bestämma mig – och skickade in det enda möjliga svaret. Men det är i alla fall väl genomtänkt här på hemmaplan.
(Va? Ja jo, jag skulle väl kunna tacka nej till reservplatsen redan nu. Men… Men tänk om jag ångrar mig sen igen då…?)
Fritt men fokuserat låter underbart överhuvudtaget. Roligt!