Aah. Det var den här veckan jag drömde om. Hur ljus och skir och fluffig den skulle vara, hur allt skulle vara godhet och jag skulle vara lycklig, säll och fri mitt i det glittrande ljuset. Varför går man på den lätta, varje gång? Nu ska jag väl inte klaga, post-tenta-veckan har varit ganska okej än så länge, fast visionen om att hinna stjäla mig en pysseldag innan nästa kurs-rusning drar igång på nytt – den kom givetvis på skam. Den här gången också.

Nu går det väl ingen nöd på mig, jag har varit fullt tillfreds med att sitta och lyssna till förvisso snigelsega föreläsningar som går ut på att läraren filmat sin skärm medan han i X antal timmar skissat, photoshop-mockuppat och kodat en responsiv webbsida. Men det kändes helt okej. Lite repetition från tidigare kurser. Och repetition har jag ju pratat om tidigare – nån sån har inte funnits tid för på hela året. Nu kommer den. I elfte timmen, allraminst. Men ändå. Den kom till slut.

Men hon längtar lov, gammtant’n. Lov och parkbänk och skira löv över tankar på grönbete. Tack och lov att påsken står för dörren.

Jag längtar också efter att börjar blogga mer, tänka mer – djupare, sådär som jag oftast gjort när jag skrivit blogg. Jag verkar helt ha tappat bort det där – eller så är det bara så att jag aldrig hittar ro. Tankarna finns där, men jag ska bara, måste först fixa, prioritera – och sen har hela dan gått. Eller kvällen.

Dagens tankar:

Att välja väg, att följa sitt hjärta och ta kontroll över sitt liv. Hur enkelt är det? Hur självklart, hur omöjligt?

Och insikten om ett förlorat förtroende. Att hur mycket mentalt läppstift man än smetar på grisjäveln för att försöka piffa upp den, så är den en gris lik förbannat.