Läs den här texten. Bara gör det. Läs hela. Jag väntar medan du läser.

***

”I dödens närhet framträder livet” – jag minns inte vem som sagt det, om jag nu någon gång vetat det, och jag tvivlar på att det är 100 % korrekt citerat. Men det är sant. Livet, som är så viktigt och allvarligt – kanske är det för viktigt och allvarligt för att vi ska kunna ta till oss hur viktigt och allvarligt det är. Först när alternativet på ett eller annat sätt gör sig påmint, då förstår vi.

Först och främst är texten givetvis ett debattinlägg om vård- och omsorgskrisen som drabbar gamla, sjuka, svaga och döende människor i Sverige just nu, med hjärtlöshet och löpande-bandsprinciper som främsta kännetecken. Jag tänker inte ta den politiska diskussionen om privata kontra kommunala aktörer i omsorgen – jag minns alltför många rapporterade fall av vanvård i kommunala vårdinrättningar för att göra den förenklingen. Däremot kan jag inte för mitt liv se något som talar för att ett ekonomiskt vinstintresse skulle ha någon som helst utsikt att förbättra vården, eller göra omsorgen om samhällets svagaste individer mer mänsklig, för att vårdgivaren samtidigt tjänar pengar på affären. Vård och omsorg är inte, och ska inte vara, affärsverksamhet. 

Men artikeln är också, kanske framför allt, en skildring av döden i sig, den obevekliga processen, livet som bleknar, efter hand bara skymtar fram då och då för att till slut vara reducerat till några sista, sporadiska andetag – till dess också de upphör. Petris skildring är just en sådan som får mig som läsare att urskilja livet tydligare.

Det var höst, som nu, och pappa och Birgit jobbade i trädgården på deras lantställe. De blev lite hungriga och Birgit gick upp och fixade två räksmörgåsar och serverade med kallt öl. ”Inte kunde jag veta att det var paradiset” säger pappa: ”Men vi hade många sådana dagar.” 

Det finns en sådan oändlig stillsamhet i det här citatet, det handlar om något som är så självklart – så fullständigt självklart… Och ändå jagar vi många gånger genom våra liv utan att förstå. I dödens närhet framträder livet.

Och på något sätt tänker jag att livets storhet i de små tingen borde kunna speglas i vården och omsorgen i ”livet i dödens närhet” – att det inte borde vara så himla svårt att låta livets små ting följa människan hela vägen. Självklarheterna. Mat. Hygien. Vänlighet. Trygghet. Medicin mot det som kan lindras. En klapp på handen då och då.

Varför är det inte lika självklart som det låter?