Jag vet faktiskt inte riktigt vad man ska kalla detta lilla ”digitala appendix”, som min blogg blivit till.

På ett sätt är det en liten sorg att den håller på att saligen insomna. Jag såg ju fram emot att fira 10-årsjubileum som bloggare nästa år, men just nu ser det mörkt ut för den saken. Och jag hade ju trott att just det här året skulle bli ett stort bloggår för mig, året då bloggen fick en revival, både grafiskt, innehållsmässigt och… tja, ”energimässigt” – när jag nu pluggar webberier hela dagarna. Men tji fick jag. Sällan har jag väl bloggat så lite som nu.

Men på ett sätt får man väl se bloggtorkan som ett hälsotecken. Jag har ju aldrig bloggat ”som man ska”, sådär lagom opersonligt och objektivt om ett tydligt avgränsat sakämne som man kan anse sig vara någon slags expert på. Mitt bloggande har haft en klar ventilfunktion, varit drivet av ett obetvingligt behov av att skriva, uttrycka, få ut. Och det behovet har jag tydligen inte längre.

Därmed inte sagt att alla livsknutar är upplösta och tillvaron helt och hållet förvandlats till en fyrfilig autostrada, men… Bloggen som ventil på det sättet den en gång var, har tjänat ut sitt syfte. På gott och ont. Och mest gott tror jag. ”Världen har gått vidare” – och jag med den.

Å andra sidan saknar jag det ändå. 9 år är en lång tid att befästa en vana. På ett eller annat sätt kommer bloggandet säkert tillbaka – fast just nu vet jag inte riktigt hur. Eller när. När är nästan den knivigaste frågan just nu…

(Den här veckan har barnen höstlov, men mor har det inte. Det blir filmtittning + grupparbete på förmiddagarna, aktiviteter med barnen på eftermiddagarna och när barnen somnat måste jag sätta mig med plugg igen. Tills jag stupar – mer eller mindre bokstavligt.)

Nåväl. Det kanske kommer. Eller så får jag börja vänja mig vid tanken på att det inte kommer. Och då får det vara bra det med.