Jag har några böcker kvar att recensera sen Spanien-veckan – tänkte klämma in dem alla i ett inlägg:

Ingen av de här båda böckerna, No och jag av Delphine de Vigan och Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon gjorde intryck som motsvarade förväntningarna. Jag misstänker att det snarare hade med förväntningarna att göra än med böckerna i sig, för det var verkligen inget fel på böckerna i sig – båda välskrivna, väl berättade och skildrande personligheter utöver det vanliga.

No och jag handlar om 13-åriga Lou som lovar sin gräsligt stränge lärare att hålla föredrag om en ung hemlös kvinna, som hon ska intervjua. Allt det här säger hon utan att tänka – hon är rädd för sin lärare, men ännu mer rädd för att hålla föredrag, och hasplar ur sig ett ämne på måfå. Och sen – samma dag eller några dagar senare – råkar just No, en 18-årig hemlös flicka, fråga just Lou i människohavet på Gare d’Austerlitz om en cigg. Som av en händelse.

Jag måste erkänna – jag läste nästan hela boken och väntade mig en Bobby-vändning (länk till Youtube), att Lou skulle vakna och upptäcka att hon drömt alltihop… Men det är förstås jag det. Jag känner mig hjärtlös som inte blir mer berörd av den här boken än jag blir, men jag tycker att alltihop känns förutsägbart, bitvis direkt konstruerat.

Förra året läste jag Mats Ödéens Dramatiskt berättande – för övrigt på just samma spanska hotell som vi semestrade på i år! – och den tänker jag på nu, när jag försöker förstå varför No och jag inte riktigt når mig. Jag tror att det är just avsaknaden av ett dramatiskt berättande som gör att jag inte riktigt berörs av de Vigans bok. Det finns ingen tydlig konflikt, ingen uppbyggnad – åtminstone ingen som lyckas bära berättelsen dramatiskt. Lou beskrivs som ”överintelligent” och har det förvisso jobbigt hemma för att hennes mamma lider av depression – men det där utgör ingen konflikt i berättelsen, utan mer en genljudande mollsträng, en sorg som färgar berättelsen. Flera sådana finns – men jag hade efterfrågat ett berättartekniskt crescendo, åtföljd av en explosion! Eller åtminstone en liten puff eller nåt…?

Så nej. Jag blev inte så värst imponerad av den här romanen, fast jag rent av gått och sparat på den för att jag var så säker på att jag skulle älska den. Hm. Jag måste sluta göra sånt.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är desto mer dramatiskt upplagd – och tekniskt en skicklig gestaltning av en autistik tonåring vars världsbild vacklar och faller samman. Som läsare blir jag frustrerad och måste ideligen påminna mig om att huvudpersonen har ett funktionshinder som gör att han reagerar och tänker och agerar som han gör – och just så kan mötet med autister vara.

Så det är en riktigt bra bok – men samtidigt jobbigt att läsa på grund av den där frustrationen. Jag kan också irritera mig på att själva berättelsen, händelserna som berättelsen bygger på, verkligen är oerhört besynnerliga. Det gör att boken förlorar i trovärdighet för mig – och jag kan känna att gestaltningen av huvudpersonen, som jag tycker är välgjord och väcker viktiga tankar kring hur vi människor bemöter annorlundaskap, skulle ha gjort sig bättre i en lite mindre bisarr miljö.

Kanske hade de bisarra händelserna och omständigheterna känts relevanta om boken varit skriven med mer humor – men det här är ingen humorbok, det här är en tragedi. En modern och angelägen relationstragedi. Och jag önskar att jag tyckt bättre om den än jag gjorde…