Jag har redan berättat att jag valde den här boken helt på måfå, en kollega undertecknar sina nätkommentarer med nicket Mr Y, och det var i princip det som fick mig att vända på boken och läsa baksidan. Där stod om en antikvarisk bok som bär på en förbannelse, om en försvunnen professor och därtill utlovades anrättningen kryddas med agenter, sex och tidsresor. Jag väntade mig faktiskt inte Nobel-kvalitet – men ärligt talat… Det här kan faktiskt vara den sämsta bok jag någonsin ödslat min tid på att läsa.

Faktum är att jag ganska snart beslöt mig för att inte ödsla min dyrbara tid på att läsa den – den var bok nummer två som jag började läsa under semestern, men först som nummer fem, sedan jag plöjt genom hela den övriga medhavda läsprovianten, tvang jag mig att läsa ut eländet – i brist på bättre. Då hade jag dessutom redan vittjat hotellets bokhylla, men där fanns bara tyska och isländska (!) titlar.

(En av böckerna innehöll för övrigt en samling tyska porrnoveller, vilket jag var tvungen att garva lite åt – undrar om de som lämnat den boken där hade en trevlig semester, och önskade sina semestrande medmänniskor detsamma? Tyskar må verka förutsägbara på ytan, men rätt som det är blixtrar de till…!)

Nöden har ingen lag – följdaktligen läste jag ut berättelsen om Ariel Manto som i ena stunden är sexgalen för att i nästa anse att hennes sexaptit är självdestruktiv och smutsig. Författarinnan måtte ha läst en bok av (eller om) Sigmund Freud, konstaterar jag – med ögonen rullande åt den karikatyrartade huvudpersonen. Vad gäller berättelsen kan jag inte låta bli att undra vilken cocktail av sprit och ”magic mushrooms” som fick den att verka som en god idé när den klottrades ner på en barservett, och varför i hela friden ingen under hela skriv- och publikationsprocessen vaknade ur ruset och gnuggade fyllan ur ögonen länge nog att inse att det här faktiskt inte håller.

Det undermåliga språket ska inte helt skyllas på författaren – här måste översättaren blandas in i sörjan. Och förlaget, som inte förstod sig på att anlita en korrekturläsare. Stavfel, kommateringsfel, meningsbyggnadsfel, syftningsfel. Boken är som en flora över språkfel – en guide till hur man inte skriver. Det finns en felmarginal när det gäller översättningar och korrekturfel, jag menar översättare och korrekturläsare är också människor, alla gör fel ibland. Men den här boken… Här vore det nästan enklare att räkna de korrekta sidorna, sidor där vare sig författaren eller översättaren snubblat över sina egna verbala plattfötter – om någon nu orkat med sådana projekt.

Den här boken förpassas nu till den lokala pappersinsamlingen, på det att den må omvandlas till tyskt toalettpapper. Det känns på något sätt som det mest passande slutet på Mr Y.