Ja, alltså – man kan ju undra om de där på SVT vet vad de pysslar med egentligen. De verkar ändra koncept lite vecka för vecka – tänk, och jag som trodde de hade annat att stå i, såhär mitt i festivalveckor och allt… Men okej, jag finner mig i detta (också) – flavour of the week är alltså att SVT körde sitt Smyglyssna-med Elsa-program vid pass kl 21, och därefter plockades programmet ned, och i efterhand kan man bara (precis som tidigare år) lyssna på 60-sekundersklipp från dagens repetitioner, ett och ett. (Klang och jubel från mig, egentligen, som gärna slipper höra det andra eländet…!)

1) Brolle – 7 days and 7 nights: Åh, kan någon ta och styla om karln? Och döpa om honom när man ändå är i farten? Det här är så tröttsamt nu… Grabben – det är dags att växa upp och skaffa sig ett eget varumärke, okej? Elvis är död – gå och bli dig själv nu för fan! Killen kan sjunga – men sjabblar bort sig i gimmick-träsket. Synd. Egentligen. Hur det går för den här, tämligen intetsägande låten hänger troligen mest på övriga bidrag – så låtom oss lyssna vidare!

2) Loreen – My heart is refusing me: Visuellt gillar jag inledningen i klippet – där dansarna är utfrätta i bleka grå toner, medan Loreen själv lyser i den röda trådkoftan (eller vad man nu ska kalla plagget). Coolpotential. Men sen står människan bara där, närmast hopknuten i lidande och ångest(/scenskräck?), axlarna stelt upphissade i öronhöjd rör sig graciöst som ett kylskåp ungefär. Hon bär liksom inte upp vare sig koftan eller låten. Sorry tjejen – the Hamburgian jury is refusing you too.

3) Babsan – Ge mig en spanjor: Alltså… Jag kallar mig gärna humorbidragens ivriga tillskyndare – men det är ju bra om humorbidragen är roliga, inte bara trötta. Påminn mig ska jag sätta samman en liten kavalkad någon gång, ska ni få se på schlagerhumor – när det funkar!

4) Elisabeth Andreasson – Vaken i en dröm: Jag erinrar mig (osökt?) Regina Lunds replik i filmen Livet är en schlager: ”Du får nog waila som faan om du ska komma nån vart med den där!” Alltså – jag vill inte vara häxan Surtant här, men ballader är svårt. En upbeat-låt kan komma undan med medioker – men en ballad måste vara monstruöst formidabel för att ha en sportmössa, oftast räcker inte ens det. Jag väntar och väntar på refrängen – bara för att alltför sent inse att det måste ha varit den jag just hörde.

5) Sanna Nielsen – I’m in love: Ålrajt, nu snackar vi. Inte Empty Rooms-nivå, men okej. Sanna levererar, fast någon ondskefull människa klippt henne till tant och ställt henne i en snurrande neonfruktskål. Jag frågar mig – varför krångla till det så? Kan hon inte bara få stå på scen och sjunga sin sång…? Nåväl – Sanna ska till Globen. Hon kanske kan glömma fruktskålen på tåget?

6) The Moniker – Oh My God: Veckans epilepsivarning utfärdad. Och lördagskvällens givna kisspaus. Oh my god…

7) Anniela – Elektriskt: Tja. Inte ett av veckans sämre bidrag – fast i det här fallet måste jag ju erkänna att det betyget inte säger så våldsamt mycket…

8 ) Christian Waltz – Like suicide: Jag är ingen expert Christian Waltz, men instinktivt tänker jag studiomusiker – och han förefaller också rätt valhänt på scen. Låten låter – förutom titeln – rätt välkomponerad ändå. Ett plus för instrument på scen – även om jag misstänker att de mest är rekvisita.

Förra veckans spektakel lyckades jag missa helt och hållet, efter att med pompa och ståt ha recenserat förhandstittningen. Den här veckan börjar jag faktiskt få en liten orosrynka mellan ögonbrynen. Inte minst sedan jag minns någon krönika jag läste någonstans förra veckan, där man i princip dödsdömde delfinalsystemet och dessutom menade att SVT pepprat premiärveckan med extra bra bidrag. (Själv tänkte jag att man verkade ha gjort en geografisk fördelning, eftersom flera av artisterna förra veckan lät skånska/småländska och delfinalen hölls i Malmö.) Men efter den här genomlyssningen börjar jag ju också undra.

Och vill jag själv egentligen ha kvar delfinalsystemet, egentligen? Är det inte bättre att satsa allt krut på EN galaafton, och se till att DEN blir årets TV-händelse – som förr, som på den gamla goda tiden? Ja. Jo. Kanske. Jag vet faktiskt inte. Jag frossar mer än gärna i schlagernostalgi – men det är alltid nostalgin som lockar till frosseri. 2000-talets tillskott i schlagerbollhavet frestar inte alls, inte som åttiotalets underbara pastellschlagers…!

Men det gör mig sur. Här har jag gått i snart 40 år och tyckt att melodifestival är det roligaste som händer på TV på hela året – och så går folk och förstör alltihop med urvattnat trötta dussinlåtar! Va? Ska det vara såhär, va??

Hm. Jaja. Jag är trött och grinig. Och det var bara en repetition jag lyssnade på. Ingen gav järnet och ljudteknikern verkade dessutom ha gått på muggen lagom till repet. Men jag är oroad. Det var bättre förr – men ska det vara så här illa…? *muttrar indignerat*