Idag har jag gått och funderat på det här med att skildra saker. Hur gör man, egentligen? Alltså: ur flodvågen av möjliga berättelser, detaljer och perspektiv – hur väljer man ut det som ska få utgöra byggsten till just min skildring?

Egentligen började jag fundera kring fotograferandet, och det faktum att jag under det gångna året inte gjort mycket till omgivningsskildring av mitt nya ”Heimat”. Det stör mig inte så mycket – året har varit bräddfyllt ändå, och jag tänker att det kunde det väl få lov att vara. Men inte ens nu, när praktikaliteterna faktiskt börjar kännas nära nog stabila, känner jag mig riktigt säker på hur man gör.

Och så inser jag att frågan inte bara handlar om att fotoskildra en hemstad. Det handlar också om hur man bygger upp en längre berättelse. Det är ju samma pusslande av småbitar, detaljer och fångade ögonblick – för att så småningom ha skapat en helhet. Hurpass ”färdig” den där visionen måste vara innan man inleder själva ”pusselfasen” är individuellt, det läste jag om bara häromdagen och kände tillförsikt inför. Artiklar som ensidigt promotar ett förhållningssätt som det enda raka (och vanligen i gengäld fnyser desto ljudligare åt motsatta strategier) gör mig bara nervös.

Jag har inte hittat min ”ideala strategi” än, och prövar mig följdaktligen fram enligt gamla hederliga famla-i-mörkret-modellen.

Så – där står jag nu. Och funderar på hur man egentligen gör. I skrivprocessen är problemet att jag inte hinner fram i ett spår innan jag lockas att fortsätta på ett annat – en orutinerad skrivares dilemma, är jag ganska säker på. Och så gör förstås skrivkurserna sitt till. Varje månad nya skrivuppgifter, nya inledningar, korta texter, utdrag ur flödet… Vilka ska man fortsätta på? Vilka teman ska gestaltas i vilka berättelser? Ibland gör jag (det klassiska?) misstaget att försöka berätta all världens berättelser i en enda. Det ska man vara Salman Rushdie för att ro i land – om ens det hjälper. I mitt fall är det direkt dömt att misslyckas – men hur prioriterar man? Hur avgör man vilka detaljer som ska berätta vilken av alla historier?

Detsamma gäller för att skildra en stad i bilder. Det har varit min tanke hela tiden. Inspirerad av de numera saligen insomnade Stockholms-foto-bloggarna Stockholm by pixels och Stockholm by plenty har jag velat avbilda min nya stad, dela den med er andra och kanske genom bilderna få ett naturligt sätt att närma mig staden. It seemed like a good idea at the time – och teoretiskt sett verkar det fortfarande vara en ganska god idé, om jag får säga det själv.

Men vilken första bild jag än försöker ta – blir den så ohjälpligt lösryckt i sin ensamhet. Och i den skildringen – bildberättelsen om Hamburg – har jag ännu ingen färdig vision om helheten. Jag vet inte hur helheten kommer att se ut, vad den kommer att rymma.

Och jag kan inte ens ge bilderna sällskap av ord, en förklarande bildtext eller en historielektion – inte utan att ödsla tid jag inte äger på research. Jag vet ju vanligtvis inte så värst mycket mer än vad som syns i bild. Blir det en skildring även om man låter bilderna stå för sig själva, utan etiketter, utan förklaringar? Ja – till slut blir det väl det, tänker jag. Det är väl bara den där initiala tröskeln av lösryckthet man måste över.

Att skriva är en sak. Det gör jag på kammaren, och det får bli hur lösryckt, kaotiskt och hopplöst det vill innan det blir klart. Där är dilemmat mitt eget och jag löser det på mitt sätt (vilket sätt det nu visar sig vara).

Men när det gäller fotoskildring är ju själva grejen att den ska göras inför öppna dörrar. Ingen människa blir ju lycklig av att jag håller alla bilder för mig själv i tre år, och sen postar en maratonpostning fylld av femhundrasjuttioåtta bilder, tagna under hela tysklandsvistelsen, prydligt arrangerade till en väl definierad helhet. Inte ens jag själv. Ska jag göra något sådant vill jag att projektet ska leva – inte ligga och mögla i en mapp på datorn i tre år.

Jag vet inte om det här överhuvudtaget blir begripligt utanför mitt eget huvud. Jag blygs över mina bilder – just på grund av den här lösrycktheten alla bilder får när inte ens jag själv riktigt har åtkomst till helheten. Och då blir det inga. Kanske är det så med skrivandet också – att blygseln ligger i att inte kunna se helheten, riktigt än.

Kanske finns det ledtrådar i fotoskildringen som jag kan ta med mig in i ”ordberättandet”, i skrivandet. Kanske är det, bara för min egen skull, värt att blunda och hoppa. Göra fotograferandet till den lekplats det egentligen alltid var. Jag är ingen stjärnfotograf, kommer aldrig att bli – jag har inte tillräckligt tekniskt intresse och tålamod för det. Men kanske en bildberätterska, utöver en ordberätterska? Och kanske kan bildberättelserna visa vägen också för ordberättandet?