Nu är han på mig igen – Luther. Kör sin eldgaffel i örat på mig och säger att jag bara slösar tid på onödigheter, trams och substanslösa flummerier. ”Kreativt skrivande” muttrar han, och orden dryper av svavelsyrligt hån. ”Vad tusan är det att ödsla ett helt år på?? Vad ska du med det till? Tror du att du ska börja försörja dig på att skriva romaner sen, eller? Eller barnböcker? Bah…!”

Luther tycker att jag borde läsa nåt nyttigt istället. Nåt jag kan jobba med sen. Nåt riktigt. Det tycker jag också – och det är vad jag har tänkt göra sen, nästa år. Läsåret 2011-2012. Men Luther köper inte det. Ett helt års dagdriveri, pliktskyldigast höljt under täckmanteln Kreativt skrivande, är synd och skam. När man borde göra rätt för sig, producera – eller åtminstone studera något matnyttigt som syftar till att förhöja (eller förädla) den kommande produktiviteten.

Så bråkas det inom mig just nu, första veckan på det nya läsåret som jag tidigare glatt mig så åt. Det ska fan ha med Luther att göra.

Han fnyser när jag försöker förklara att jag behöver det här just nu. Att det här året handlar inte bara om att följa en dröm, utan kanske i än högre grad om läkning. I helgen, när jag rotade runt efter gamla scrap-inlägg att flytta över från när- och fjärran, kom jag att läsa gamla blogginlägg sen svunna tider – sen tiden då jag verkligen mådde skunk och sprang hos Kloka Människor™ och Mindre Kloka Läkare™ var och varannan vecka.

En jobbig tid, utan tvivel. Men vilken energi jag hade då! Vilken glöd! Vilket sprudel!

Jag mår bättre idag, rent av helt okej – men energin, glöden och sprudlet är ändå borta. Vart tusan tog det vägen? Kommer det tillbaka om jag väntar ut det? Om jag försöker vara så snäll mot mig själv som jag bara förmår och göra saker jag tror att själen blir glad av? Jag vet inte. Men jag måste åtminstone ge det ett försök. Allt annat vore att svika mig själv.

Luther – han begriper inte sånt. Han fnyser svavelsyra igen, och fräser om undanflykter och bortförklaringar.