Jag städar skrivbordet och undrar vem i höga håvete av husets två inneboende terrorister som lagt en hel hög småsten (och inte fullt så små stenar faktiskt) på mitt bord.  Sen minns jag. Det är ju jag. Och stenarna är de där mjuka, vackra, magiska stenarna från den kroatiska stenstranden i Rovigno. De ter sig inte riktigt lika magiska här – torra som fnöske, belysta av småsjukligt gult glödlampsljus – måste jag säga…

Ack ja. Det är lite som blommorna man plockade som barn, som var så fina och man ville ta hem dem – och sen hängde de där och slokade över kanten på glaset man ställde (sic! ordval) dem i.

Tre av dem får stanna ett tag – resten får väl gå till sälla jaktmarker i Hamburg…!