Bloggpausen råder fortfarande, men jag råkade inse vad det är för datum idag, och måste kommentera/reflektera. 22 augusti. 6 månader efter 22 februari. Ofattbart. Är det ett halvt år sedan vi kom? Har en sjättedel av vår planerade utlandsvistelse redan gått??

Jag hade nog förväntat mig att vi skulle känna oss mer hemma vid det här laget. Att tyskan skulle sitta som en smäck (automagiskt sisådär!) och livsvisdomen vara ständigt närvarande i vårt nya avstressade liv. Istället sitter jag här, efter 6 månader som utlandssvensk, och känner mig fortfarande som en turist på villovägar. Som om vi helt enkelt glömt bort att åka hem. Andra jag pratat med, som varit utomlands länge, de pratar om omställningen att flytta hem igen, och bära med sig allt man hunnit vänja sig vid i sitt nya land, och att den omställningen är väl så svår som den vi går igenom nu. Det har jag svårt att relatera till.

Tyskland är mer annorlunda Sverige än jag hade räknat med. Inte bara i krångel och byråkrati, och det uråldriga sättet att förhålla sig exempelvis till nya medier (tyska webbplatser är generellt sett bland det mest meningslösa som finns – samma teknik som vi använder i Sverige finns givetvis här, men förmågan att använda den på ett sätt som rimmar med användarnas behov och stösta möjliga nytta verkar lysa med sin frånvaro), eller andra nymodigheter, utan också i människors sätt att förhålla sig till varann, och världen omkring sig. Jag funderar på om det finns ett konstruktivt drag i det som vi kallar gnällsvensson-mentalitet, där vi som svenskar inte drar oss för att kritisera sånt vi inte gillar, och ställa krav på förbättring.

Den första kulturchocken man drabbas av när man kommer till Tyskland är insikten om att man kan ta sina VISA och MasterCard och stoppa dem långt ner i strumplådan – här har man ingen nytta av dem. Det finns några, ytterst få, ställen som tar sådan plast – här ska man istället ha ett lokalt utfärdat bankkort.

Idag skulle jag beställa ett abbonnemangskort via lokaltrafikens webbplats (en av de något mindre värdelösa sajterna faktiskt – tack och lov) – och i Sverige hade jag helt enkelt knappat in mitt kortnummer (eller ännu enklare, vilket så smått börjar bli vanligare även i Sverige: klicka på Betala-knappen i mitt Paypalkonto) och så hade saken varit klar. Här måste jag ange bankuppgifter – OCH sen visade det sig att betalningen antagligen inte kommer att godkännas, eftersom jag inte har ett EGET konto, utan angav makens konto. Det är ju han som står för fiolerna i vår familj – och så är det ju i drösvis av tyska familjer, men ändå måste jag, som ett slags legitimation, ha ett eget bankkonto att månadsvis debiteras från. Bara för att det ska stå mitt namn på busskortet!

Utan att värdera (fast det gör jag förstås, innerst inne – jag är ju inte mer än människa), kan jag väl säga att det är mig främmande. I varenda tum, och varenda millimeter är det mig främmande – och jag kan inte se hur det ska kunna bli mig ”icke-främmande”. Jag ser det bara inte. Jag försöker tänka mig in i vad jag kommer att kollidera mot av svenska vanor och seder när vi återvänder hemåt om fem halvår till – men jag kan inte urskilja något. Självklart kommer jag att sakna möjligheten till time-out mitt i livet, och möjligheten att fokusera både på mina egna livsdrömmar OCH på barnen och familjen – på ett sätt som var omöjligt att få in i livspusslet i Vallentuna. Visst – det blir en stor förändring när vi flyttar hem igen.

Men för det första är jag ganska övertygad om att jag vid det laget är färdig-time-outad, att jag snarast kommer att längta efter att jobba ”på riktigt” igen. Och för det andra har den saken inte med den tyska kulturen att göra. Den saken hade varit densamma om vi hade flyttat till Köpenhamn eller London eller vartsomhelst, med motsvarande villkor.

Hm. Det låter gnälligt det här – och det är det kanske också. Jag är definitivt inte färdiglandad, och kanske börjar det gå upp för mig att jag inte kommer att bli det heller. Inte på det sättet som jag hade trott att jag skulle.