Bokkonsumtionen under Kroatiensemestern slutade på 3 lästa och 2 halvlästa böcker – en rätt bra bit från de 10-11 böcker jag släpade med mig. Orutinerat. Men jag antar att vi kör same procedure next year – vad vore det för sport annars?

Den första boken läste jag nästan ut redan i bilen på vägen ner. Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. En stillsam om än rätt osannolik berättelse om två kvinnor som möts och delar sina historier med varandra. Den var fin, fast jag vet egentligen inte vad i den det är jag gillar. Själva stillsamheten möjligen, för berättelsen i sig handlar mest om elände och förspilld tid – ett tema som jag har ganska svårt för. Men det är en välskriven berättelse i all sin liten- och enkelhet, och jag misstänker att det är just det som tilltalar. En opretentiös roman, som inte gör anspråk på Storslaget Romanbygge – utan rätt och slätt berättar en historia.

Den andra boken tog inte stort mycket längre tid att plöja igenom. Konsten att leva innerligt av Ted Harris och Ann Lagerström. Jag kan inte säga att det var en bra bok – snarare är den rätt taffligt skriven, sådär överförenklad att alla nyanser går förlorade. Jag uppskattar inte att bli idiotförklarad som läsare på det sättet, och har svårt att tänka mig att det finns läsare som gör det. Däremot är jag glad åt att ha fått en liten glimt av Søren Kierkegaards tankar och teorier. DÄR kom mersmaken, nyfikenheten. Den här boken var dock inte tillräckligt för att stilla nyfikenheten, bara irritera.

(Det mest korkade avsnittet i boken gick ut på att förklara att det moderna samhällets konsumtionshets beror på att vi alla knallar omkring ”dopaminstinna” och begääääär en massa saker. Alltihop är dopaminets fel. Jojo. Berätta det för någon som lider av exempelvis Parkinsons sjukdom, så tror jag du åker på en propp. Eller borde åtminstone göra det. Än mer korkat blir det när man upptäcker att Lagerströms nästa bok heter Förändra din hjärna, förändra dig själv. Undrar vilka av hjärnans viktiga signalsubstanser kvinnan tänker såga jäms med fotknölarna i den boken…?)

Efter den boken var jag upprymd över Kierkegards tänkvärda idéer om livet, människorna och själen – och samtidigt nedstämd över den enfaldiga skildringen av dem, och valde därför traditionens väg i nästa bokval. Är det semester ska man läsa Stephen King, så är det bara. Det har blivit tradition. The Wastelands – tredje boken i serien om Det mörka tornet. Den räckte nästan hela semestern ut faktiskt, kanske delvis för att jag läste den på engelska – det tar lite längre tid helt enkelt.

Men hur recenserar man en bok mitt i en serie? Den var inte lika bra som den föregående, De tre blir dragna (The drawing of the three) – som nästan skulle funka som en fristående roman. Samtidigt tycker jag i vanlig ordning att King är skicklig på att väva ihop berättandet ur flera olika perspektiv, utan att det blir rörigt. Det fascinerar mig i varje av hans böcker, men kanske inte minst i The Wastelands, som har inte mindre än fyra huvudpersoner, varemellan perspektiven skiftar. Ibland skiftar också miljöer och tidrum. Men det funkar.

Språkligt är King inte mycket att hänga i granen, det håller jag med kritikerna om – däremot håller jag inte med om att det gör King till en sämre författare. Man läser helt enkelt inte King för hans ”välformulerade episka prosa” eller något sådant, utan för hans väldramatiserade berättelser.

Efter King tänkte jag vända tillbaka till det filosofiska spåret och började på Sofies värld av Jostein Gardner. Men nej. Den boken är jag helt klart för gammal för, blev det antagligen redan för sisådär 25 år sedan. Jag får en stark ”it’s a bird, it’s a plane”-känsla när jag läser. Boken som inte kan bestämma sig för om den ska vara lärobok eller Starlet-följetong. Nej, ska jag läsa filosofi måste jag nog ge mig på de gamla filosoferna i egna höga personer – och det är i sig lite skrämmande. Ett projekt för pensionen, månne?