Jag har brottats lite med mig själv om jag skulle skriva något om prinsessbröllopet och rojalismen och alltihop, eller om jag skulle låta det vara. Lev och låt leva, som man säger. Jag läste något blogginlägg häromkvällen – som bloggaren själv tog bort innan jag hann kommentera det, och därför kan jag heller inte länka till det – som handlade om att alltför många besudlar bröllopshelgen med antirojalistiskt ”gnäll”.

Och på något sätt kanske det var det inlägget, som ändå gjorde att jag sitter här och skriver just nu. För att det så uppenbart blandade ihop äpplen och päron – för att inte säga äpplen och stångkorvar.

Min ärliga åsikt är att monarki är en föråldrad relik som sedan länge upphört att fylla någon funktion i en modern, demokratisk stat som Sverige. ”Jamen, det är en sån trevlig tradition” ropar nu alla som uppdaterat sina Facebook-statusar med utrop om nyvaknad rojalism i kölvattnet av det romantiska bröllopet igår.

Vet ni – jag tittade inte på hel bröllopet, men jag har sett några av bilderna och filmklippen. Jag kan bara säga att jag skulle bli precis lika rörd av sett känslosamt och öppenhjärtligt tal till hustrun om det varit svetsaren Nilsson som hållit det till sin hustru hustru vårdbiträdet. Det var ett bra tal – i de avsnitt där det var blott och bart var ett tal från en nybliven äkta make, till hans nyblivna äkta hustru. Delen där Daniel Westling fick rabbla långa haranger av titlar och ärevördiga floskler för att ingen av de församlade kungligheterna i salen på minsta vis skulle kunna känna sig förbisedda eller bortglömda – fick mig att känna djupet av vad den mannen offrar. Sin integritet.

En trevlig tradition?

För mig är hela kung-drottning-prins-och-prinsess-köret sagofigurer, de är inte på riktigt. De är sagoroller, relevanta i sagovärldar. Verkligheten är något helt annat. Katrine Kielos har skrivit väl om det jag inte förmår formulera, om varför monarkin inte är någon ”trevlig tradition” värd att bevara bara för att vi är rörda av ett vackert bröllop, av att ha fått se djup och stark kärlek mellan två människor. Det ÄR vackert – men det vackra har inte med rojalism eller monarki att göra. Det är kärleken i sig som är vacker.

(Sen är jag rätt säker på att även svetsarens och vårdbiträdets bröllop skulle göra sig oerhört väl i TV med en budget på 20 miljoner att gå lös på…)

Det gör ont i mig att så många ”går på” PR-tricket med ett pampigt kungligt bröllop som argument för monarkins bevarande. Det, om något, är oerhört ihåligt. Det är att förföras av rikedom, ärvda titlar och ett utanpåverk som bygger på ålderdomliga maktstrukturer – även om makten formellt sett inte ligger där idag, så rymmer monarkin ett starkt symbolvärde – som för mig inte klingar gott.

Kärleken mellan Daniel och Victoria (nu begick jag säkert någon kardinalsynd, jag borde säkert ha skrivit hennes namn först eller nåt…?) rymmer i sig ett starkt symbolvärde – men inte för monarkin, utan för kärleken. Den symbolen skulle ha varit lika stark om paret vigts vid en familjehögtid i Ockelbo, med en enkel bröllopsfest hemma i radhusträdgården.