Det är märkligt egentligen. Man tror att man har något, något som är på riktigt, något äkta och viktigt. Man tror att man funnit det man letat efter och man tror att man har koll. Och sen faller bilden ihop som ett korthus, och efteråt står man där och inser att det man trodde på aldrig fanns på riktigt.

Snopet? Skojaru? Sover Dolly Parton på rygg?

Och man blir visst inte klokare med åldern heller, för jag har egentligen aldrig ”gått på den” förut. Inte förrän nu, när jag definitivt är gammal nog att veta bättre, kunna läsa signaler. Å ena sidan känner jag mig dum. Ointelligent och korkad, för att jag inbillade mig något, gjorde mig blind och döv och bara såg det jag ville. Dessutom ledsen, kränkt och besviken. Och förbannad. Intill knutna nävar och vitnande knogar förbannad. Fast vad hjälper det? Egentligen?

Å andra sidan… Någonstans finns också en bris av frisk luft som fyller lungorna med syre och musklerna med kraft att gå vidare. Varför gråta över det som inte ens är spilld mjölk, som är spilld luft, spillt ingenting. En krossad illusion. Bara det. Jag saknar min illusion, det gör jag. Livet känns ibland mildare om man omgärdar sig med illusioner, och när de brister gör det ont. Men – illusionerna är ju ingenting. Ing-en-ting.

Tornet är ett av de mest skrämmande korten i tarotleken, och symboliserar just skeenden som det här. Krossade livsillusioner – och den nya spelplanen som skapas efter… fallet. Det är en smärtsam process – men också en rening. Det som göms i snö kommer upp i tö. Och det som byggs på en lögn är inte ämnat att vara.

Mestadels lutar jag åt ”andra sidan”. Rör mig genom processen med otåliga steg, noga att inte blicka bakåt. Håller mig fast i det som finns kvar, och synar dessa rester noggrant i sömmarna innan jag låter dem bära mig. Men då och då kommer den första sidan över mig, och molnen tornar upp kring åskvädret som fortfarande finns därinne någonstans. Ilskan, besvikelsen – och sorgen. Den behöver få finnas, så mycket förstår jag. Men hur får jag den att brinna ut, falna och svalna av? Tid? Hur mycket då?

Jag har alltid trott att uttrycket ”Tiden läker alla sår” handlar om att hitta acceptans. Men jag accepterar ju! Jag accepterar allt vad jag orkar – ändå rasar elden i mig, kontrollerad, icke-förtärande men ännu stark.

Nåja. Lite mer tid kanske? Ja. Lite mer tid, så går det.