Plötsligt händer det

Jag läste en text häromdagen… Ja, eller läste var väl att ta i förstås – jag skummade halvt igenom den. Jag är kluven till de flesta bloggar om skrivande, därför att de alla behandlar skrivandet som något så okomplicerat. Och det är klart att de ska. Men för mig blir det flåshurtigt och stressande och demonframkallande och… eländigt. Samtidigt kan jag inte helt släppa dem – för de utgör ändå en påminnelse och en morot att utmana det där eländet.

Hursomhelst. Texten jag läste var denna, och den handlar om varför skrivande idag kommit att handla så mycket om att bli publicerad, läst och storsäljande. För egen del är jag ju inte där än att jag ens har något manus att vilja få utgivet – men jag skriver ju här, för egoboost, bekräftelse och en massa andra chimära anledningar som nog i mångt och mycket får mig att ta ögonen från bollen. Skrivglädjen. När hade jag den senast?

Jo, jag hade den i eftermiddags.

En av kursuppgifterna som ska lämnas in i januari var att skriva prosadikt á la Baudelaire – fast de har valt att exemplifiera honom med ett ganska beskedligt stycke som handlar om vikten av att berusa sig:

Man måste alltid vara berusad. Allt ligger i det: det är den enda frågan. För att inte känna Tidens förfärliga börda som krossar ens skuldror och böjer en till marken, måste man ständigt berusa sig. Men med vad? Med vin, med dikt, eller med dygd, allt efter egen smak. Men ni måste berusa er.

För några år sedan skrev jag mer än nu. Hastigt kludd i utspridda anteckningsböcker med trubbig blyerts eller döende kulspetspennor. Mer, friare – gladare. Då skrev jag bland annat den här texten, som jag länkat till ett otal gånger förut, men jag tycker fortfarande att den är något av det bästa jag skrivit. Och klockren prosadikt, för övrigt. Min första tanke var att låtsas som om det regnar och skicka in den texten till kursen. Cybervissla lite och hoppas att ingen märker.

Men sen började jag ändå skriva, någonstans med tanken i bakhuvudet att jag inte behövde, att jag bara kunde leka med orden, lägga pussel med dem och måla med dem. Och det var roligt. Det var ett ögonblick i flöde och glädje. Ett ögonblick bara mitt.

Så ja. Något har börjat hända. Jag vill inte kalla det för att ha kickat demonbutt, men möjligen att jag befinner mig i en pågående process att kicka demonbutt. Och saker börjar vakna till liv inom mig.

Imorgon skulle jag egentligen ha gjort tusen saker. Sen kom en hostig hals och ett tungt huvud emellan, så nu är planen mycket enkel: Jag ska vara hemma, dricka vanvettigt mycket och vanvettigt hett te och jag ska skriva. Jag ska skriva på saker som inte ska till skolan, och inte ska till bloggen. Något jag blir glad av, för ett ögonblick eller två.

Jag kan fortfarande inte ärligt kalla mig en skrivande människa. Jag är det i teorin – men inte i praktiken. Jag skriver inte varje dag. Skrivandet är inte en livsstil för mig – det är fortfarande omgärdat av svårgenomträngliga snår och taggtrådsstängsel. Det är jag som satt dit dem, byggt dessa hinder för mig själv. Att rensa bort dem tar tid. Men att skriva prosadikter i eftermiddags var ett sätt att åtminstone riva ner en lång härva av taggtrådsstängsel – och det är ett steg på väg.