by Jenny -

Om stress, fixar och konsten att Leva™

Om det är något jag är genuint kass på, så är det att leva. Du vet sådär ”i nuet”, där man ”fångar dagen”, ”dricker livet i djupa klunkar” som det heter. Inte ens om man skalar bort flosklerna och förhåller sig mer krasst till det subjektiva levandet (i motsats till det objektiva överlevandet, för det klarar till och med jag. Än så länge i alla fall – förr eller senare går ju det åt helvete det med…!) kan jag påstå att jag landar ett högre betyg än ett vacklande svagt och undernärt G som i Godkänt.

Och detta trots att Leva™ varit ett återkommande tema under alla år jag bloggat – och alla åren dessförinnan när jag mer eller mindre maniskt torrbloggade i dagboksform. Jag är full av vilja och goda intentioner, och jag har en teoretisk bild av vad det innebär att Leva™ –men sen när det kommer till kritan, då gör jag som jag alltid gjort, om inte värre.

För dem av er som följer mina Delicious-länkar nere i högra hörnet är den här länken redan gamla nyheter. Men jag har tänkt att ta upp Lyckobloggens artikel  i ett inlägg sedan jag såg den första gången, just för att det är ett sådant generalfel som jag tror att vi alla (ja, jag också) gör – trots att vi teoretiskt vet att man inte ska.

Artikeln handlar om hur man kan ledas in på två möjliga tankesätt kring sig själv. Enligt det ena är man född med en viss, fast angiven mängd begåvning, och livsgärningen kan sägas vara ett slags förvaltningssyssla (min tolkning). Enligt det andra tankesättet är begåvning, kreativitet och kunskap en fråga om utveckling och potential – och livsgärningen blir snarare att ”kultivera” sig, odla sina förmågor till frodig grönska och blomstring.

Ni ser skillnaden? Enligt det fixerade tankesättet blir prestationen synonym med identiteten. Exemplet i artikeln är så tydligt: Ditt barn kommer hem med alla rätt på ett prov, ”Vad duktig du ÄR!” säger du – men nästa dag kommer barnet hem med ett sämre resultat på ett prov, vad ÄR hon/han då?

Jag tror att vi är många som strider mot det här dilemmat – på olika nivåer, och med olika yttringar. Det har präglat mitt livslånga förhållande till skrivandet – som jag egentligen inte klarat av att närma mig sedan högstadiet. Att göra det nu… är en kamp, på fler plan än jag någonsin kan förklara. Därför att det utmanar MIG, mitt inre fort där jag förskansat mig och min trygghet.

Jag fick ett mejl från en god vän igårkväll, han skrev (apropå just skrivkurserna):

Fast snöa nu inte in på att jaga bekräftelse i det du redan kan
utan åk lite off-pist när du har varit klok nog att skaffa dig utrymme
i tillvaron för det.

Disch! (- som mina barn ljudillustrerar sina lekta snytingar mot varann.) För visst tusan är det precis det jag varit i färd med att göra – jag tror till och med att jag skrev det rent ut för någon vecka sedan, när jag visade min konsertpianist-text till kursen. Att jag kände mig pressad att lämna in bra texter till kurserna, för att få MER beröm. För det är ju så med bekräftelse utifrån – lite som att pinka i byxorna: Varmt och gott till en början, men det går snabbt över… och förvandlas till något helt annat. Ett hål – en saknad, ett begär efter nya bekräftelsefixar. Se MIG! Tyck om den jag är GENOM det jag gör! För utan bekräftelsefixarna ÄR man… ingen.

Ingen som syns i alla fall, och ingen som betyder något.

Sen ett par dagar tillbaka har jag gått med en värk, eller ett tryck kanske, i bröstet. Jag har haft så ett par gånger förut, och paniskt rusat till doktorn och krävt EKG. Och två gånger fått beskedet att ”EKG:t ser fint ut, är du stressad just nu?” varpå jag fått vända en skamsen blick mot mig själv och tänka ”No shit Sherlock, liiite stressad kanske?”. Sen har jag lyckats lugna ner tempot i livet någon vecka eller två. Kanske.

Here we go again. Jag tänker inte ens gå till någon doktor den här gången, den här gången känner jag igen alltihop. De fysiska symptomen. Min oförmåga att lära mig leva ordentligt. Strukturera. Prioritera rätt saker. Det ändlösa jagandet för att uppfylla alla måsten. Kluvenheten… nej, splittringen kring allt som måste göras. Stressen av att befinna sig mitt i detta hav av kaos – och inte ens veta åt vilket håll jag ska börja simma.

Och nu skulle ju allt bli annorlunda. Det var ju det som var grejen. Jag skulle lära mig leva – inte nya sätt att prestera. Och lik förbannat gör jag som jag alltid gjort – för jag vet inget annat sätt. Duktigmössan på och bekräftelsehåven i högra handen, så marscherar vi på rad i prestationsledet, ett och två. Jag måste bryta det här. Jag måste verkligen det, och gör jag inte det nu så kommer jag aldrig att kunna. Det är samma läge som när jag efter flera års enträgna försök lyckades slutade röka ENBART för att jag bestämde mig för att det var sista försöket, att jag inte skulle ge mig själv fler chanser sen.

Det är ingenting som jag direkt nämnt förut, men det var faktiskt ett av de tyngsta skälen till att maken och jag var så överens om att göra den här flytten – att jag skulle få tid att läka. Läka och sedan lära mig Leva™ – en gång för alla. För man kan inte gå omkring och må som jag har gjort i så många år, utan att både kropp och själ tar stryk av det. Alla timmar, alla tårar, all smärta utspydd hos Kloka Människor genom åren – men när det kommer till kritan faller allt tillbaka på denna oförmåga. Att jag inte kan Leva, inte vet hur man gör. Och det kan inga Kloka i världen lära mig – det måste jag lära mig själv.

Jag vet fortfarande inte hur – allt jag vet är att jag aldrig får en bättre chans än denna. Kan jag inte nu, så kommer jag aldrig att kunna. Den vetskapen är i sig en stressfaktor, en ångestklump i magen – och ännu en järnhand kring hjärtat. Men det förändrar ingenting. Ångest är ju nu en gång så beskaffad – den känns förjävlig, men den förändrar ingenting. Livet är som det är ändå. Tricket är att komma ihåg att förhålla sig till livet och verkligheten, och inte till ångesten – för den är ett villospår, en omväg och en kringväg.

Så – idag tvingade jag mig själv att göra saker som inte alls stod på måstelistan (men som kanske borde stå där istället för något annat?). Börja läsa en bok som inte står på någon litteraturförteckning. Gå genom HELA Isemarkt, inte bara de 50 meter som ligger på min väg hem.

Isemarkt är min lokala veckomarknad. Den går mellan U-bahnstationerna Hoheluftbrücke och Eppendorfer Baum, under själva spåret. (Ja, just där gör U-bahnen faktiskt skäl för företagsnamnet Hochbahn, för där går den på en högbro på pelare över marken.) Där säljs grönsaker, ägg, frukt, kött, fisk, bröd, smycken, halsdukar, städattiraljer, blommor, korgar, antikviteter/junk, kakor, kryddor, ost, barnböcker, filtade iPhonefodral och ungefär allt möjligt annat som tänkas kan. Jag köpte ett dussin ”ökologische” ägg, en bit gorgonzola till söndagsmiddagen (om den nu överlever så länge – husmor är svår på osten…), en ask hallon och en ask blåbär, samt en färsk (men skalad!) ananas till barnen.

På något sätt måste jag klura ut hur man lever – inte bara överlever till nästa fix. För det är en junkies liv, ur hand i mun (om än med andra parametrar) som jag levt – och fortfarande lever. Och det måste få ett slut.

by Jenny -

Alkemiskt möte

Hej bloggen, har du saknat mig…? Vi är hemma igen, efter 10 dagar eller så i den svenska, färgsprakande hösten. Här i Hamburg är de löv som ännu sitter på träden fortfarande förbluffande gröna – men träden börjar ändå se lite tunna ut i kalufserna. Är det så illa att tyska höstar inte bjuder på samma färgglädje som den svenska? Eller har föreställningen bara inte börjat än? Jag vet inte – men jag lever på hoppet ett tag till.

Det var inte lika kallt här som i Småland i alla fall. Vi packade bilen i morse, halkande med väskor och kassar över en glashal isgata till garageuppfart hemma hos svärmodern. Vi muttrade, men i efterhand har vi kunnat läsa om 24 avåkningar bara i Kronobergs län under dagen – varav en dödlig bara 45 minuter innan vi kom iväg imorse, och i samma trakter. Men fram kom vi – trots att det tyska stau-kaoset inträdde bara någon kilometer från färjan, och åt upp hela den 1,5-timmars marginal vi hade till sönernas tennisträning. (Fast vi hann ändå, även om det var på håret.)

Och så stod jag där och väntade medan killarna tränade (ha – ”lekte tennis” är nog en mer korrekt benämning…!) och tänkte på hur mysigt det ska bli att få ta fram min kära höst/vinterkappa och vira in mig i nu när vindjackan jag gått med sen i våras blivit för kall. Då blev jag glad och tänkte att höst är inte så dumt egentligen. Och insåg genast att jag råkat göra precis rätt, tänkt sådär som man ska – på det som är bra, och inte bara på det som är dåligt eller jobbigt. Även en blind höna hittar sig ett korn då och då, tydligen…

I bilen läste jag – nu när maken anslutit till entouraget får han göra den äran att framföra fordonet, så jag kan ägna mig åt väsentligare saker. Först en bit in i Mindfulness i hjärnan av Åsa Nilsonne – en bok om hur hjärnan påverkas av våra psykologiska processer, alltså hur det själsliga och känslomässiga påverkar hjärnans funktion som organ. Jag ska inte yttra mig så mycket om den än – har inte läst stort mycket mer än förordet än. Men den fick mig att tänka på Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig, som jag skrivit om förut, bland annat här. Blotta titeln säger något fundamentalt, tycker jag. Kanske säger den det viktigaste av allt, ändå. Vad det handlar om – livet. Att det ska levas, inte utkämpas.

Men jag kommer ju också på mig själv med att vara en sån som hela tiden ska kämpa. Strida. Streta. Sträva. Mot bättre vetande. Mot upprepade ambitioner att vänja mig av med dessa invanda dumheter. Jag faller ändå in i samma mönster, igen och igen.

Under Sverigeturnén hälsade jag på en bloggvän som bor en knapp timmes bilväg från min mamma. Det var första gången vi träffades, och jag satt i bilen på vägen dit och var lite nervös. Tänk om vi inte hade något att prata om? Tänk om det bara skulle bli sånt där tvunget, pinsamt stammande, flortunt ordbajsande om vädret att fylla ut tystnaden med… Tänk om jag inte kunde komma på något smart att säga? Tänk om jag skulle slänga ur mig dumheter, och avslöja att jag egentligen inte är någon… alls.

Sådant tänkte jag på i bilen på vägen dit, och försökte trösta mig med att vi alltid kunde fika i en timme medan barnen lekte – och sen åka hem igen, och glömma bort alltihop.

Men när vi sen körde hemåt igen, treåenhalv timme senare, var vi alla upprymda av lek/prat/fika/husesyn/utbyte/inspiration och dessutom en oändligt vacker nypa frisk luft i trädgården. En lisa för stadsförorenade lägenhetssjälar. Hösten visade sig från sin bästa sida den dagen – och jag kom hem med huvudet fullt av nya tankar. Både om saker Anna och jag pratat om under eftermiddagen – och om saker som väckts i mig av ATT och HUR vi pratade. Bland annat detta med min benägenhet att alltid kämpa så frenetiskt med allting. Alltid känna att det är det jag gör och presterar som avgör om jag blir accepterad eller ej. Att om jag gör fel så åker jag ur spelet. Vinna eller försvinna. Gör rätt – eller dö.

Att den här gången kliva ur sin bil och rakt in i en varm famn som dittills varit en alltigenom digital/verbal kontakt, men plötsligt blev levande och fysiskt påtaglig… Det var ett slags alkemisk händelse för mig. Ett stycke bly förvandlades till guld där och då – både samtalet i sig, och tankarna som följde med ”på köpet”.

Jag går ständigt och frågar mig vem jag är – och vet faktiskt inte riktigt svaret på det. Jag vet inte vem jag är, vad det betyder att vara jag.

Vet du? Och måste man verkligen veta? En av de många saker som slagit mig sedan dess är att det spelar ju ingen roll. Jag ÄR ju redan. Jag behöver inte BLI – jag ÄR. Människor som möter mig, de möter ju inte ett tomt skal eller ett vandrande frågetecken (eller jo, det gör de kanske ibland – men det är en helt annan sak…!), de möter en Någon. Och det som är kruxet i min osäkerhet är att jag alltid gått i villfarelsen att det är ANDRA som ska definiera den där Någon, för att sedan möjligen acceptera henne – istället för att inse att jag faktskt FÅR fylla henne, Någon-skalet, med innehåll. Mitt innehåll.

När jag då och då mötts av människor och situationer där gör-rätt-eller-dö-principen faktiskt har gällt (och det har jag gjort – inte många gånger, men det har ändå varit tillräckligt för att riva upp sår och skapa en skörhet) – har jag ”accepterat spelreglerna” och tagit på mig skulden. Det är ju inte någon annans fel att jag att jag är som jag är och inte räcker till, att jag inte lyckats leva upp till den definition eller förväntan dessa andra haft. Och så rasar hela min självkänsla ihop – tron och tilliten på min egen själva identitet.

Trots att det kanske bara handlat om att jag gjort ett (eller flera, gubevars!) misstag, eller helt enkelt triggat en rädsla hos den andra personen. Sådant kan man se i efterhand – inte just när man står mitt i det. Distansen är nödvändig – och den tar tid. År.

Att kliva ur bilen och de oroliga tankarna och rakt in i Annas välkomstkram gjorde det så uppenbart klart att jag är Någon – även om jag inte själv alla gånger är medveten om det. Och det var ett skönt möte för en trasig knasboll som jag. Dessutom pratade vi om saker som fick mig att tänka vidare. På att leva sitt liv, inte vinna ett krig – till exempel.

Kanske kommer det mer om det här – kanske inte. Jag vet inte just nu, faktiskt. Det jag vet är att jag är tillbaka i Tyskland, tillbaka i vardagen igen. Det känns helt okej, faktiskt. Och imorgon ska jag gå och få min Atlaskota korrigerad. Apropå skrämmande saker…!

by Jenny -

Om kreativitet och småjävlar

Den här veckan har det varit livligt med besöken på bloggen. Det är nog sant som det är sagt – att vill man ha trafik till sin blogg, ska man skriva om sådant som engagerar både en själv – och andra. För att det är när mitt engagemang möter ditt, som det händer saker. Jätteroligt!

Men också lite skrämmande. Kanske har några av alla de nya läsare som strömmat genom Himmel & Ord under veckan även klickat på den lilla blåa RSS-symbolen för att fortsätta bevaka sidan. Men hur står sig mina sedvanliga trivialiteter efter den här veckans kioskvältarinlägg?

Nå. Jag antar att det får vara hur det vill med den saken. Så – nu till något helt annat, långt från politik, val och främlingsfientliga partier. Låt oss prata kreativitet ett tag.

Imorgon ska de första texterna till mina skrivkurser lämnas in. Klottret på bilden växte fram medan jag grunnade på en av dessa texter – och det kändes verkligen som en relevant fråga. Det känns fortfarande som en relevant fråga, om jag ska vara ärlig. Vart tog den vägen? Just när jag skulle börja ta den på allvar, låta den få ta plats och komma i blom… Då finns den inte där. Åtminstone är den inte så omedelbart tillgänglig som jag på något sätt hade förväntat mig att en skulle vara. Jag skulle öppna dörren för den – och den skulle liksom flöda fram som en norrländsk vårflod, utan vidare åtgärder. Tryck på knappen, så sätter det igång.

Ack så naivt. Så har det inte varit. Jag har fått kämpa ihop de 7-8 texter och berättelser som ska in imorgon, inte en idé, inte ett uppslag har kommit spontant. Och Luther, den lede fahn, vädrar förstås morgonluft och ylar högt om att det var det här han visste hela tiden. Att jag bara går och inbillar mig att jag kan skriva, fast jag egentligen inte ens har något att berätta. Och jag kan inte avfärda honom. Jag kan inte utgå ifrån att han har fel – inte den här gången. För jag känner ju själv – trögheten. Hindren. Förut har det alltid funnits skyddande undanflykter och ursäkter att skylla på – nu finns de inte där längre och agerar stötdämpare.

Miranda skriver en text som griper an i det här. Skulle jag gå in i alla beröringspunkter och vad de väcker i mig här och nu, skulle det här bli ett oändligt, ogripbart och oläsligt inlägg, så jag låter bli. Men jag vill dela texten med er ändå – och jag tror att några av er ändå kommer att förstå vad jag menar.

Hursomhelst. Jag började med en fråga. Vart har min kreativitet tagit vägen. Jag satt på mitt favoritcafé, som mer eller mindre utvecklats till min ”härarbetsplats”, enligt Theo Häréns idé om att arbeta där-man-är, dvs Här. (Vilket självklart får mig att tänka på Fem myror-sången: ”Där, är där, där man inte är. Här, är här, där man ä-är! Och här har man alltid med sig! Ja, här har man alltid med sig!” Ah – det var tider det) Klottret var ett slags terapi, något jag bara gjorde utan att riktigt fundera på vad jag gjorde, och varför. ”Jag vill ha färg” tror jag var den mest medvetna av tankar som for genom mitt  huvud medan jag höll på.

En stund senare såg sidan ut såhär:

Demoner, småjävlar och en mängd fula – eller åtminstone elaka – ord hade dykt upp på sidan. Jag började med en fråga – och jag gav mig själv svaret.

En väninna och jag har pratat om ”demoner” en del under de senaste veckorna. Att jag kallar min ”demon”, min osäkerhet, inre kritiker och dåliga självkänsla för Luther (utan vidare hänsyn till den historiske Luther, men det har vi ju redan pratat om) är väl allmänt känt vid det här laget, och det här är hans porträtt. Inte ett ansikte utan flera. Inte ett namn, utan många – för vart och ett av de fula, elaka orden på mitt papper (och alla kom förstås inte med på bild – men jag är säker på att ni hajjar poängen) är hans namn.

Den här veckan har ovanligt många läst min blogg. Och jag har fått mängder av komplimanger för texterna jag skrivit. Både konkret om dessa båda texter, och mer generella om hur jag alltid skriver. Jätteroligt och verkligen djupt uppskattat. Men kan jag riktigt ta det till mig? Tystar det Luther och hans månghövdade anhang inom mig? Nej. Inte ens lite grand. Inte ens för stunden. Jag hör komplimangerna, uppskattar dem och blir glad åt dem – men det är en glädje som inte når in till hjärtat – eller var de nu håller till. Demonerna. Småjävlarna och deras elaka ord – och eldgafflar.

Och det gör mig sorgsen.

För självklart är det så att kreativiteten har tagit vägen någonstans i ett mörkt skrymsle i hela detta virrvar av elaka tankar – som jag tänker, om mig själv. Vem kan vara kreativt och fritt skapande med sådana svavelosande eder och hånfullhet ringande i öronen, med så mycket rädsla och oro puttrande överallt inom sig?

I helgen tog jag skrivledigt. Jag har inte skrivit vare sig blogg eller noveller eller något annat. Följden är att jag nog saknar någon halv textstump här och där till inlämningen imorgon – men jag bestämde mig för att det fick vara värt det. För det som oroat mig mest av allt under de veckor som första delkursen pågått, är att det inte varit roligt att skriva. Inte ett dugg – bara svårt, jobbigt och tungt. För att jag för varje liten text måste baxa omkring på dessa mina småjävlar, demoner, fulgubbar och elaka ord som vill sätta krokben för mig. Jag hör dem inte alltid medvetet och i ord, det ska erkännas – men de finns där och jag känner av dem, vet vad de vill säga. Vet sedan många, många år vad de vill säga.

Istället har jag ägnat så mycket tid jag bara kunnat åt annat skapande. Papper, foton, klister och krafs. Bara det var första gången på länge – jag har knappt skapat något alls sedan vi flyttade hit. Jag bestämde mig helt enkelt för att jag behövde terapiskapa den här helgen, och terapiskapat har jag gjort.Det har varit fantastiskt roligt – även om jag gruvligt saknar pysselsällskap. (Jag har terroriserat mina Facebook-vänner med pysselpladder istället – ett klent substitut, men det funkar åtminstone…!)

Om det kommer att hjälpa mig med skrivandet? Det vet jag förstås inte. Min lärare skickade ut det ena av de båda nya uppgiftsbladen för en liten stund sedan. Nästa batch ska vara inlämnad den 25:e oktober, så det finns lite mer tid den här gången och det känns bra. Men mitt mål med den här delkursen är att hitta glädjen. Bara det. Ingenting annat spelar någon roll. Är det inte roligt att skriva, och jag inte kan hitta tillbaka till den glädjen… ja, då har Luther och hans demonpolare redan vunnit.

by Jenny -

Om oskrivna blad – bloggblad och andra


Tanken på att göra en ny blogg – på egen domän och med alla mina tidigare bloggar integrerade till en enda – har funnits länge. Tröskeln har varit teknisk, eftersom jag i själva verket är rätt otekniskt lagd. Samtidigt har just det varit en sporre – drömmen om att lära mig något nytt, helt enkelt. Däremot hade jag inte räknat med var att en ny blogg skulle innebära en sådan identitetskris.

Vad är det för en slags blogg jag vill skriva egentligen? Och varför? Vem bloggar jag för egentligen? Och vad har jag att säga? Varför skulle någon vara intresserad av det jag skriver? Jag är ju… öh, ingen.

Rätt ofta när bloggare ska förklara sin passion hör mn: ”Nämenalltså, jag skriver bara för mig själv – om någon vill läsa är det ju kul, men jag skriver bara för mig själv”. Jo tjena. Jag skriver inte ”bara för mig själv”, lika bra att få det sagt med en gång. Jag gillar att bli läst, och några böcker har jag ju ännu inte fått ihop, så bloggen är det jag skriver istället. En möjlighet att bli läst. Frågan är – varför skulle någon vara intresserad av att läsa något jag skriver? Medelmåttornas medelmåtta, hon som misslyckats med det mesta – och inte ens fattat det själv…?

Jag tänker att det kanske är både bra och dåligt att göra det här just nu, när jag befinner mig i ett slags personligt ingenmansland, med egenutfärdat uppdrag att leta fram min egen kärna och hitta ett sätt att få den att slå rot så att jag äntligen ska få se den börja gro. Jag känner mig lite som ett frö som någon hittat – ett konstigt ett frö, som man aldrig sett maken till förut och ingen människa – mig själv inkluderat – vet vad det där fröet egentligen innehåller. Ogräs? Någon snillrik parasitväxt? En blomma? Någon spännande frukt? Enda sättet att få veta är genom att försöka få det där fröet att slå rot någonstans – och se vad som växer fram ur det.

Då är det ju inte så konstigt om mitt bloggande blir ett frågetecken, istället för det självklara utropstecken jag kanske skulle önska att det vore.

Och så tänker jag att alla människor lever i den här världen med ett antal pusselbitar. Jag tror inte att någon av oss har ett helt pussel, allas pussel saknar bitar här och var, eller har bitar som inte alls verkar passa in någonstans, men som man liksom får släpa runt på i alla fall – för att de följde med på köpet och när det gäller livspusselbitar har man inte mycket att säga till om. Reklamationsmöjligheterna är så att säga begränsade. Men några människor lyckas finna sig i att det är så, att det saknas bitar i pusslet och att man kanske inte alls kan urskilja någon helhet i motivet – men de lyckas känna att det är okej ändå. Helt utan ironi säger jag att jag avundas dessa människor mer än några andra. Vilken lycka…!

Andra – inklusive mig, tyvärr – har svårare att försonas med ett pussel som inte går ihop, som saknar fler bitar än som faktiskt finns med och som inte verkar föreställa något överhuvudtaget. Livet blir en jakt på de bitar som fattas, istället för en glädje över de bitar som finns – trots att man innerst inne vet att chansen att hitta alla bitarna under en enda ynka livstid är… minimal.

***

Ibland blir jag ledsen över att vara så vilsen. Sen inser jag att det inte är ledsenhet – utan skörhet, och lite… genans. 2006 och 2007 hade jag inga problem att erkänna att jag mådde dåligt, sen började saker och ting vända och jag fick en kraft och en tro jag trodde var mina för alltid, att jag vunnit dem i ärlig kamp mot tvivel och demoner och gamla unkna minnen som nu en gång för alla skulle vara förlösta ur min historia. När det visade sig att jag bara haft dem till låns, och inte lyckats förränta dem så att de faktiskt blev evigt mina, var misslyckandet en formidabel förnedran. Upp som en sol, ned som en pannkaka.

Så – på många sätt är genansen min största inre fiende. Den får mig att gömma mig, får mig att fokusera på att gömma, dölja, låtsas – och bygga fasader. Precis som jag så många gånger sagt är slöseri med värdefull livsenergi. Det är det. Jag är klokare än jag själv begriper ibland.

Maken påstår att jag en gång sagt:

Självkänsla är inte att hitta en plats där man är omtyckt för den man är,
utan att ha hittat en plats där man själv tycker om den man är.

(”Plats” i icke-geografisk mening.) Jag har inget minne av att ha sagt det. Det låter som något en mycket starkare person skulle ha kunnat säga. Men han hävdar envist att det var jag, och jag vet att han har ett hästminne av sällan skådat slag.

Hursomhelst – jag tror att jag var på den platsen en stund för några år sedan, men att något fick mig att vilset förirra mig därifrån igen. Så nu måste jag hitta tillbaka dit igen – och nu känns det ännu svårare än det var då. Just för att jag en gång var där, och sen tappade bort den igen. Platsen.

***

Dessa saker tvingar sig upp till ytan när jag sitter och funderar över vilken slags blogg jag vill skriva – och kan skriva. Och varför en sådan blogg skulle ha något slags existensberättigande i en värld är det redan går fjorton bloggar på dussinet – minst. Att skriva texter om vem jag är och varför jag skriver blogg tvingar mig att syna mig själv i sömmarna – och de sömmarna har spruckit upp både här och där, inser jag. Och då skäms jag, över hur trasig och tufsig jag är – när hela världen är full av perfekthet och… ”rätthet”.

Och sen är det ju det där med att befinna sig i ett ingenmansland just nu. En miljö som är ett blankt blad och en livssituation som är ett så blankt blad som nu bladen i 37 år gamla livsböcker kan bli – för en person som är ett blankt blad. (Eller åtminstone ett blad där den gamla texten suddats ut med suddgummi.)

Något säger mig att det nog inte är den enklaste situation man kan försätta sig i, och inte det enklaste uppdraget att åta sig heller – men å andra sidan kanske det är bra ändå. Just därför att. Det är inte alltid det enklaste sättet att göra saker på är det bästa i längden.

***

WordPress och jag kommer inte helt överens om vad bildtexter är och hur de ska förhålla sig till bilder i blogginlägg. Så även om min intention var att ge er länken till Juarez Machado redan i bildtexten till illustrationen i det här inlägget, så ville inte WordPress ställa upp på det. Men besök sidan för all del – Machado har en suggestiv stil som nog bäst beskrivs med den märkliga konsthistoriska flosk… eh, förlåt termen ”mustig”. Jag gillar bilderna väldigt mycket! Och till det här inlägget var ju bildvalet… självklart.

by Jenny -

Arkivinlägg: Självkänsla och identitet

Kom på en intressant grej idag. Självkänsla har blivit lite i ropet, efter Mia Törnbloms böcker inte minst. Och det stämmer nog – dålig självkänsla är väldigt utbrett, och grunden till mycket ont i världen. Jag tänker ofta på den lilla sanningssnutt jag bär med mig från boken ”Samtal med Gud” – att alla känslor människan har och kan ha härstammar från endast två ”grund-känslor”: Kärlek och rädsla. Rädsla är ju en slags brist på trygghet, och att inte ens vara trygg i sig själv utgör en fundamental rädsla som kommer att prägla ALLT man ser, gör, säger, uppfattar, relaterar till.

Hursomhelst – det jag kom att tänka på idag var: Hur mycket av dålig självkänsla handlar egentligen om att vi inte VET vilka vi egentligen är? Det är lite töntvarning på att säga att man söker sig själv – det är garanterat ett bra sätt att höja ögonbryn på medmänniskorna i fikarummet i alla fall. För mig har det definitivt varit så. Jag har haft en mental bild (inlärd, propagerad hemifrån, från skolan, uppsnappad från personer jag upplevt som ”duktiga” osv) av vad jag vill vara och strävat dit – utan att förstå att referenspunkten måste letas upp på INSIDAN, inte i omvärlden!

Jag minns inte om det är den amerikanske flottan eller armen eller vilken militärisk instans i USA det kan vara – som har mottot: ”Be all you can be”. Hur klockrent är inte det? Det är ju precis och bara precis det det handlar om – att vara allt man kan vara, dvs att vara så mycket sig själv som man bara förmår, sig själv på allra bästa sätt.

Så – hur mycket dålig självkänsla handlar om att vi försöker vara någon vi inte är, helt enkelt för att vi inte VET vilka vi själva är, vad som finns på insidan. Referenspunkten sätts alltför ofta utanför oss själva, och vi tror att det är SÅDÄR vi måste vara, inte SÅHÄR.

Visst är jag fortfarande osäker i många sammanhang, men insikter om vem jag är på insidan gör det på något sätt enkelt att vara stolt över det jag är. Kanske också för att jag är stolt att ha gått igenom den skärseld jag passerat för att förflytta min referenspunkt från någonstans ”därute” och in i mig själv och min personlighets inre kärna – det var ett jäkla jobb, men jag gjorde det! Jag säger inte att jag är 100% klar, men det känns lite som om grovgörat är gjort, nu återstår ett livslångt finslipningsprojekt – lära sig mer kan man göra hur länge som helst.