Om en retroaktiv triumf och svårigheten att förenkla det som måste förbli komplext

Inläggskategorin ”jobbrelaterat” är den jag tycker sämst om namnet på – men jag lyckas ärligt talat inte komma på ett bättre. Det är också den kategori som tar mest plats i mina egna tankar, och som jag därför mest av allt vill skriva om just nu.

Tanken är att det jobbrelaterade inte nödvändigtvis (eller överhuvudtaget) ska handla om mitt jobb, utan om allas våra jobb.

I höst inleder jag mitt fjärde (!) års studier i organisationsutveckling och ledarskap, men under de tre år jag redan umgåtts med ämnet har jag knappt skrivit en rad om det – utöver rena examinationer.

Och det är lite synd, för det är verkligen bra saker vi studerar – saker som berör vem som helst som:
• jobbar (eller gör något överhuvudtaget)
• i någon form av organisation (eller i vilken gruppering som helst)
• för att försöka få till någon slags resultat, samt
• har eller är en chef.

Under de här åren har mina främsta intresseområden kommit att bli motivation och gruppdynamik, och vilken roll ledarskapet spelar för att bidra till en kultur där individer motiveras och gruppdynamik utvecklas.

Och, förstås, hur allt hänger ihop – för det gör det.

Personligen är jag mer road av perspektivet ”att ha en chef” än ”att vara en”, eftersom det är där det blir möjligt att betrakta organisationen och dess ledarskap, strukturer och kultur som ett komplext och dynamiskt system – och det är ju där, i ett systemperspektiv, som saker och ting blir verkligt intressanta.

För flera år sedan – jag tror vi snackar ordningen 10-12 år – skrev jag långa och invecklade inlägg om ”linjärt” kontra ”icke-linjärt” ifråga om tänkande och agerande, och om hur det linjära obönhörligen leder oss fel. Bland annat argumenterade jag att devisen:

”Om du gör som du brukar, får du också det resultat som du brukar.”

är direkt felaktig: För varje gång du upprepar ett mönster kommer resultatet att bli lite ”sämre” än det varit tidigare – till dess att det hela går fullständigt åt helvete och du står där med skägget i den berömda brevlådan och undrar hur det kunde gå så fel.

(Samtiden är full av exempel. Feel free to pick a recent one.)

Allt det här beror på att varken du eller världen du lever i är slutna och självständiga enheter, utan delar av ett komplext system där alla delar är i ständig rörelse. Varje situation du förhåller dig till är därför fundamentalt unik och beror på ett närmast oändligt antal variabler som påverkar både över tid och rum. Du kan alltså inte fatta ett informerat beslut om hur du ska agera i en given situation genom att bara betrakta situationen här och nu – du behöver se den i ljuset av hela den komplexa process som lett fram till det här och nu du befinner dig i.

Hursomhelst – de där inläggen var oerhört trevande och jag skrev dem mer eller mindre i blindo. Jag var (och är, i ärlighetens namn) passionerat fascinerad av systemtänkandet, men saknade då terminologi nog att hitta källor att förankra mitt filosoferande i. Det var här i bloggen jag prövade mina tankar, trevade mig fram, experimenterade med idéer och försökte hitta begriplighet. ”Vad händer om man uttrycker det på det här sättet?”

(Någon gång ska jag fördjupa mig i hur allt lärande är språkligt – men det får bli ett annat inlägg.)

De där inläggen fick ett minst sagt svalt mottagande, med kommentarer som varierade från ”Vad fan svamlar du om?” via kompakt tystnad till ”Låter intressant, fast jag fattar ingenting”. Själv var jag frustrerad för att jag visste att jag höll i en tråd till något intressant, men kom inte vidare. De trådar jag kunde följa ledde antingen vilse, eller också till teorier jag inte var redo för.

Idag har jag, som den ultranörd jag nu är, och genom att följa referenser från kurslitteratur och annan forskning på organisationsområdet, nosat mig fram till ett helt fält med litteratur som behandlar komplex systemteori och dess applicerbarhet på organisationer och ledarskap. Att i efterhand kunna konstatera att jag trots allt inte var så fel ute i mina trevande texter för länge sedan, är en liten retroaktiv triumf. Men framför allt är det en lycka att upptäcka att det här faktiskt är ett område som det forskas och skrivs om.

Boken på bilden ovan är en av de mest refererade; möjligen inte helt akademisk, men i gengäld hyggligt enkel att ta till sig. Men det finns förstås fler. Det de har gemensamt är att de ställer vårt vanliga, linjära, sätt att betrakta saker över ända och visar på konsekvenserna av att vi ändå gör som vi brukar och blir förvånade när det går åt helvete. Det är abstrakt och lite svårt, och jag tror att en del av mig älskar det extra mycket just därför.

Just nu befinner jag mig i ett läge där saker och ting börjar flyta ihop, i positiv mening. Där allt jag läser – och jag läser mycket – hänger ihop, och bildar en nyanserad bild.

Det är svårt att förklara – att dela komplexiteten på ett enkelt, men ändå adekvat sätt – men jag tänker åtminstone försöka. Jag inser att det är genom att försöka paketera om och förmedla till andra som jag själv verkligen kan förstå.

Det är min egen nästa nivå av lärande – och i sig en komplex process.