Bloggenkäter ska enligt ordination intas med stor försiktighet, anser jag – men en lille én då och då skadar väl inte…? Jag fann den här hos Dark places, som fann den hos Enligt O - som jag också läser. (Fast just nu är det lite slumpmässigt med bloggläsningen, måste jag erkänna.)

***

(Mina val är fetmarkerade.)

Morgonpigg eller nattuggla? Tja alltså… Både och? Varken eller? Jag är nog hyggligt morgonpigg egentligen, men inte så att jag studsar upp frivilligt före gryningen. Inte heller har jag vett att komma isäng om kvällarna… Jag dras helt enkelt till vilken tid på dygnet som helst, när det är tyst och lugnt omkring mig – och som småbarnsförälder är den tiden vanligtvis nattetid.

Bibliotek eller bokhandel? Bokhandel! Bibliotek blir för dyrt för mig. (Go figure…)

Adlibris eller Bokus? Jag har varit flitig Adlibriskund sedan 1999. En gång fick jag faktiskt för mig att räkna ut exakt hur mycket jag spenderat där – det var en rejäl peng. 27 glada laxar i en laxask. Host. Min relation med Adlibris är alltså en lång och ömsesidigt berikande sådan. Men det irriterar mig enormt att de vägrar skicka utomlands. (Jag menar – hur svårt är det att skicka inom EU?) Bokus skickar utomlands. Så sen en tid tillbaka har jag lite som projekt göra Bokus till favorit. De är ju faktiskt enda alternativet, så länge vi bor i Tyskland och jag vill ha svenska böcker.

Ljudbok eller e-bok? Nu blev det ju svårt. Ljudböcker gillar jag inte och e-bok har jag inte provat. Pillade lite på min väninnas e-bokläsare i somras, en sån där som inte lyser en i ögonen utan faktiskt ser ut nästan som papper. Den såg väldigt fin ut, och jag blev nästan lite köpsugen. Fast sen tänkte jag – bara manicken kostar väl ett par tusen. Hur många pappersböcker får jag för det? E-böckerna i sig kostar ju i princip lika mkt som pappersböckerna – betydligt MER än pocket, rent av. Så – jag föredrar nog e-bok, fast jag har inget att läsa dem på…!

Inbunden eller pocket? Svårt igen. Men jo, jag gillar pocket. Lätt att knöla ner i handväskan, ta med sig i badkaret, packa väskor fulla av när man åker på semester. Däremot har jag lovat mig själv att köpa mer inbundna böcker – för att det är roligare att spara i bokhyllan när man läst dem. Och för att det är lite kul att läsa böckerna innan ”alla andra” har läst dem – och de ens har kommit ut i pocket…!

Vampyrer eller zombies? Ingetdera. Förlåt, men jag är väldigt otrendig på den punkten, faktiskt. Men okej då. Vampyrer förekommer i Kings Dark Tower-serie som jag läser och älskar just nu, och dessutom i en annan King-bok som refereras till i serien, och som jag faktiskt inte läst ännu.

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? Ja, alltså – egentligen ingendera, men Läckberg har jag ju inte läst, och Ondskan var faktiskt riktigt bra, så då får det blir Guillou. (Fast jag hängde faktiskt lite med Läckberg på Shortcut, innan hon blev publicerad och sådär… känd. Dagens Lassie, kanske? ) Fast helst – om man nu ska välja ”kiosklitteratur” – håller jag mig till Stephen King i den genren!

En i taget eller slalomläsning? Jag har försökt mig på slalomläsning, men jag funkar dåligt med det. Oftast blir det att jag försöker när jag läser någon bok som egentligen inte fångar mig, men som jag av en eller annan anledning ändå vill läsa ut. Fast vanligtvis slutar det med att den första (tråkiga) boken blir vilande, och jag läser ett helt gäng andra böcker – en och en – emellan.

Bokmärke eller hundöra? Både och faktiskt. Ibland gör jag marginalanteckningar också. Och viker kom-i-håg-hundöron i bokens nedre hörn, för att jag gillar en mening eller tanke just på den sidan. Som bokmärken använder jag med stor förkärlek ”försättskortet” till tarotkortlekar, fråga mig inte varför. De har rätt format, är sköna att hålla i (i stimmiga miljöer håller jag fortfarande bokmärket under raden jag läser, för att lättare kunna fokusera) och är oftast vackra att se på.

Chips eller choklad? Ska det föreställa en fråga? ALLTID choklad. Särskilt chokladfabrikens lakritskola med havssaltflingor på toppen. *dregel*

Biografier eller memoarer? Alltså – jag har aldrig läst en memoar, och aldrig läst en biografi. Men eftersom Palme-biografin Underbara dagar framför oss står på önskelistan, så får jag väl svara biografier. (Fast lite sugen är jag också på muminpappans memoarer, så… En svår fråga!)

Skräck eller chicklit? Mja alltså… Läser jag nu skräck, egentligen? Jag läser Stephen King med stor förkärlek – det lär ingen ha missat vid det här laget! Men ÄR det nu egentligen skräck? I början av karriären skrev King definitivt skräck, men numera? Mja. En definitionsfråga, helt klart, men jag skulle svara nej. Här gör jag det dock enkelt för mig och svarar ”skräck” men menar King. Rätt och slätt!

Boken eller filmen? Här blir det ju svårt än en gång – jag är ju både boknörd och cineast. Många av de bästa filmer som gjorts är ju baserade på klassiska romaner – eller noveller. Och många av filmvärldens veritabla bottennapp är usla just för att de är baserade på ett undermåligt, icke-litterärt manus. Och visst förlorar man mycket i översättningen mellan bok- och filmmedierna, men det finns ju också en och annan berättelse som vunnit enormt på att finnas tillgängliga inte bara i bokform, utan även som riktigt välgjord film. Sagan om ringen-trilogin är väl det tyngsta exemplet. Jag har aldrig orkat läsa böckerna, men filmerna har gjort att jag ändå fått mig berättelsen ”till livs”.

Twitter eller Facebook? Egentligen hade jag tänkt skriva ett eget inlägg om hur det kom sig att jag, från början rabiat Twitterskeptiker, till slut fastnade för denna föga användartillvända tjänst. Men eftersom det nu aldrig verkar bli något sådant inlägg, så tar vi väl kortversionen här: Jo, jag har fastnat för Twitter. Jag tycker om att skriva koncisa mikroblogg-inlägg och jag tycker om att det är lätt att ta/få kontakt med nya människor via Twitter. Man blir nyfiken på någon, man följer, man börjar snacka. Inte svårare än så. Och gränssnittet? Egentligen helt idiotiskt – men man vänjer sig!

Strindberg eller Heidenstam? Ja, alltså här måste jag alltså erkänna min brist på bildning. Av Strindberg har jag läst några ynka noveller – varav ingen kunde ”klå” Ett halvt ark papper, som är en av de bästa noveller som någonsin skrivits. Heidenstam har jag garanterat läst på litteraturkunskapslektionerna på gymnasiet, men inte så att jag minns vilka texter som var hans.  Jag tänker ibland att jag borde se till att läsa fler klassiker, men sen är det ändå något som tar emot. Kanske tvångsfaktorn från skolan? Jag vet inte. Mitt nästa ambitiösa projekt är dock att läsa fler Nobelprisförfattare. Strindberg och Heidenstam och grabbarna får väl vänta tills jag fyllt min bildningskvot med nobellister.

Kokbok eller bakbok? Egentligen är jag bättre på att baka än att laga mat, men eftersom jag nu håller på (igen) med att vänja mig av med mjöl, så är det väl bäst att jag håller mig till kokboken. God knows I need it…

Te eller kaffe?

Rött eller vitt? Fast jag är gräsligt illa påläst om viner egentligen. Jag kör oftast på sydafrikanska viner, de är mumsigt fylliga och smakrika, och funkar ost och sånt som jag vanligtvis vill ha vin till.

Boklördag eller ViLäser? ViLäser hör till tidningstraven jag alltid köper med mig när vi är i Sverige – upptäckte egentligen inte tidningen förrän vi flyttat hit. Det går säkert att skaffa utlandsprenumeration – men se det är jag för snål för…! Och desto högre lyxfaktor att gå på pressbyrån när man väl ÄR i Sverige…!

Man Booker Prize eller Augustpriset? Augustpriset är svenska förlagsbranschens eget litteraturpris, och en god kvalitetsstämpel för samtida litteratur. Ett tag höll jag koll på det där, men sen kom de där åren när jag knappt läste alls och jag tappade kollen. I år ska jag hålla koll på nomineringarna (tillkännages 17 oktober) och pristagarna (21 november) igen! Man booker prize? Never heard of it…

***

Visa mig din bokhylla och jag ska säga vem du är – tror jag inte ett dyft på… Fast iofs skulle det vara rätt roligt att se vad folk fick för bild av mig genom min brokiga bokhylla. Men hursomhelst – det här var mer om läsvanor/preferenser än själva bokhyllorna, men nyfiken är jag ändå. Svara du med – och lägg en länk hit, så jag ser!

Alltså, detta med ”misärläsning”… Mitt tidigare inlägg var en spontantext, jag hade inte funderat eller analyserat så våldsamt över litteraturens roll eller ens vad jag ville säga med texten. Att någon kunde tolka den som att jag ville diktera andras läsvanor eller preferenser hade inte ens föresvävat mig. Så menade jag inte. Och kommer aldrig att mena heller. Okej?

Det är nog så, som en av kommenterarna också påpekade, att jag fått en rejäl överdos av den där sortens känslomässigt jobbiga böcker på sistone. Och med två digra litteraturlistor att förhålla mig till, så hinner jag inte växla genrer särskilt mycket emellan kursmomenten. (Fast deckaren jag läste ut i helgen var en bok som jag tryckte in för att rensa skallen mellan varven. Ett tappert försök, åtminstone…!)

Däremot är jag nog ganska sökande i mitt läsande. För det första håller jag på att ”ta tillbaka” läsningen som en del av mitt liv, efter ett antal år då jag knappt läst alls. Hur jag lyckades slarva bort läsvanan vet jag inte riktigt – det bara blev så. Nu, när jag försöker hitta tillbaka, vet jag knappt vad jag tycker om att läsa längre. Stephen King är den ende favoritförfattare jag har kvar sedan mina tidigare, mer läsvana år – men han räcker inte riktigt till för att mätta läshungern. Sinnet kräver mer, kvaliteter som King inte kan leverera. Men jag vet inte riktigt vad det är jag letar efter än. Det gör att jag kanske ”smakar” och känner efter lite mer efter varje bok än jag skulle göra annars.

För det andra är jag inte snabbläsare. Många andra boknördar (dvs de riktiga boknördarna, jag är bara wanna-be boknörd…!), tuggar glatt i sig 10-15 titlar per månad. Å så jag avundas dem! Inte för hastigheten i sig, men för att de hinner läsa så mycket mer än jag. Jag är glad om jag plöjer 2-3 böcker i månaden. Möjligen 4 om man räknar in kursböckerna till Barn- och ungdomsskrivkursen, de böckerna brukar gå ganska snabbt att läsa. Det innebär att en bok jag inte gillar känns som ett enormt slöseri med tid och energi – när jag kunde ha läst något annat istället.

För det tredje, så pluggar jag alltså två skrivkurser som har litteraturvetenskap som kärna, och förutom skrivövningarna innebär att jag läser och ska analysera en mängd skönlitteratur i varje kursmoment. I den litteraturen överväger det som jag lite (?) raljant valt att kalla ”misärlitteratur” – som handlar om socialt, ekonomiskt och känslomässigt elände i olika former och gestalter.

Det inte bara överväger – det dominerar urvalet rejält. Och egentligen är det det urvalet jag ifrågasätter – inte det faktum att de där böckerna blivit skrivna, eller att folk tycker om att läsa dem. Kurserna jag läser är inga ”riktiga” litteraturvetenskapkurser. De handlar om kreativt skrivande och ska stimulera den egna förmågan till gestaltning och berättarteknik. Så varför är exempellitteraturen som vi ska diskutera vid sidan av vårt eget skrivande så likriktade – just mot svårmod och elände? Borde det inte finnas utrymme för några exempel på ren berättarglädje, skrönor som berättas för berättandets egen skull? Något litet, åtminstone?

När jag får läsa vad jag vill igen, då ska jag läsa just sådana skrönor. Frossa i dem. Skura ut det litterära lidandet ur hjärnats innersta skrymseln med dem. Röde orm, Fritiof Nilsson Piraten, John Kennedy Toole, Tage Danielsson, Michael Ende. (Ja, jag noterade också att det bara blev manliga författare i listan… Intressant – fast oavsiktligt. Dessa står redo i bokhyllan, noll tröskelvärde, noll startsträcka…!)

***

Kursromanen jag läser just nu, gör mig fysiskt illamående, sömnlös och frustrerad. Utan överdrift.

Den handlar om en sextonåring som kämpar, verkligen kämpar för att klara gymnasiet – men ensam och i omänsklig motvind. Hennes mamma är svårt psyksjuk, men skrivs ändå ut från psyksjukhuset. Det finns ingen mat, inga pengar, de hotas av vräkning pga mammans beteende – och pappan har valt bort dottern för att helt ägna sig åt sin nya familj.Hennes bundsförvant är en egocentrisk knarkare som bor i en rivningslägenhet utan vatten och värme, knarkar upp sin lön och lever på tjejen, som får stjäla mat i matsalen på skolan för att inte svälta ihjäl… Ni hajjar upplägget?

Gång efter annan vill jag skrika åt boken ”Men snälla, berätta för nån! Berätta för nån – du får hjälp, jag lovar!” – men sen infinner sig verklighetens osäkerhet på om jag verkligen skulle kunna lova att hon fick hjälp, om jag verkligen har den tron på verkligheten som jag önskar att jag hade. (Jag vill gärna tro att en sextonåring skulle få en chans till på matteprovet om hon förklarar att hennes psyksjuka mamma låste in henne i en garderob utan mat och toa en hel helg för att KGB inte skulle kunna ta henne. Men vem kan vara säker på något i dessa tider…?)

Jag blir sån när jag läser. Allt går rakt in – och blir kvar. Antingen är jag knäpp, eller så har jag bara en gruvlig inlevelseförmåga utan stoppknapp. För mig suddas gränserna ut när jag läser och lever mig in i en berättelse. Antagligen är det därför jag har så svårt för böcker som den här, som bara är nattsvart frustration och – tja, ”misär” då. (Okej, jag har en tredjedel kvar av dem – men även om boken skulle vända NU och leverera en ”happy ending”, så skulle den inte vara trovärdig… Och öka frustrationen snarare än förlösa den.) Det är inte fel på böckerna i sig – men jag kan inte hantera dem.

Och som sagt – jag tycker att skrivkurserna kunde ha rymt lite bredare urval av exempellitteratur. Det finns goda, välskrivna och berättarglada skrönor också, som mycket väl kan visa litterär gestaltning för experimenterande noviser…